#83 Varför orientering ersätter lösningar när omgivningen sviktar

och andra lärdomar från 2025 som vi tar med oss in i det nya året.

Hej på er! God fortsättning! Happy new year osv!

Såg en reel på Instagram där någon satt med en kaffe i skogen och skrev något i stil med “bara för att kalenderåret har börjat så är naturens nya cykel inte där än - ta det lugnt”.

Så jag försöker göra just det men nytt år blir ändå som en nystart och det summerar väl ändå det som vi är mitt i: - Jag vet att jag borde följa naturens rytm men allt vi lever i, säger att jag borde prestera något annat…

Men om jag ändå ska göra det då - vad blev tydligare under 2025 och vad tar jag med mig framåt?
Här kommer 8 spaningar!

---

1.Från “lösningar” till orientering

Överlag har jag landat allt tydligare i att vi befinner oss i en polykris som inte går att lösa. Med så kallade (super-)wicked problems innebär varje drag i en tråd nya problem någon annanstans. Vad innebär ens “det” vi ska lösa som alla snackar om?

Det betyder inte att vara passiv eller sluta bry sig- snarare ett annat förhållningssätt. Att anpassa jobb, företag och individer till att vara mer lyhörda och snabbfotade.

Mindre fokus på vad som ska göras, mer på hur man rör sig i osäkerhet. Prata mer om tillräcklighet och se över det vi har framför näsan.

🔮 Att ta med sig framåt under 2026:🔮

Det här låter väldigt flummigt men man kan tänka på det att istället för att hitta “det unika nya som ska lösa allt” se sig om lite mer där man står. Bredda, ta in nya perspektiv, förbättra, justera och ompröva.

När man är van med linjära system så vill man ha checklistor, målstyrning och lösningar. Men nu funkar inte längre den “linjära kartan” - kompassen är poängen - en slags adaptiv orientering dvs. förmåga att röra sig i verkligheten snarare än att kartlägga den.

Från det linjära perspektivet ser det här ut som att man är velig och inte står för något alls. Men det är i själva verket en slags omförhandling av vad ståndpunkt betyder:

• inte en slutpunkt, utan en position i rörelse

• inte att välja ett svar, utan att kunna leva med flera samtidigt

• inte att begränsa komplexiteten, utan att erkänna den
  

---

2. Radikala framtider normaliseras

För ett år sedan hade jag öppet inte pratat om kollaps på samma sätt som nu. Termen har blivit bredare samtidigt som det är svårare och svårare för folk att inte se vad som händer i världen med allt från folkmord, galna presidenter, obefogade utvisningar, LA som brann, översvämningar och allmän oro men också tydligt att det kulturella - våra relationer utmanas till bristningsgränsen. Även om språket inte riktigt är där ännu eller samstämmigheten så anses man kanske inte längre helt galen när man pekar på sprickorna i omvärlden.

Business As Usual framstår alltmer som det verkligt orealistiska alternativet. Även om det är få som kan och vill lämna det, tycker jag ändå att fler och fler inser det orimliga.

Frustrationen blir då stor i att:
- ni ser ju vad som händer men varför kommer inte den förändringen som behövs?

Vi ser det också genom att antalet “vägar/möjligheter” att agera som vi vill och är vana vid, blir färre när omgivningen blir stökigare.

🔮 Att ta med sig framåt under 2026: 🔮

• Det kommer bli svårare att blunda för det som knakar i fogarna. Med det sagt kommer det nog ännu mer dissonans och motsättningar eftersom många krampaktigt vill hålla kvar i det gamla - idén på något vi tror fungerar, men som inte gör det längre.
  
  

---

3.(Kort-)Huset faller inte pladask- de eroderas underifrån, urholkas lite i taget.

Vi ser fortfarande en värld som tycks fungera. Trump sitter fortfarande i vita huset trots full blown fascistiskt uppvisande, kongressen är fortfarande där men den används inte som förut, vi ser en småbarnsmamma bli skjuten på gatan men Homeland Security meddelar att hon hade ont uppsåt och gick till attack. Hemma i Sverige säger både forskning och Advokatsamfundet mot att sänka straffgränsen till 13 år men regeringen lyssnar inte. Man skickar ut remisser i många olika frågor men skiter i svaren.

På pappret är aktier och bolag värda xyz men de producerar inte som förut, folk får sparken. Det blir mer förlust av att hyra ut lokaler till lägre pris och därför sänka värdet på pappret därför förblir de lokaler tomma. Vi ser en sak men under ytan händer något annat... och det förvirrar.

🔮 Att ta med sig framåt - det är valår! 🔮

• Här finns det ett ypperligt tillfälle att faktiskt börja engagera sig, prata med nära och kära, sätta ord på det som sker - inte bara i andra länder utan också här hemma. Eftersom världsekonomin är så stor och komplex samt grund till så mycket knas men också svårare (inte omöjligt!) att förändra tänker jag att hålla sams, jobba för demokrati och fred är viktigare än mycket annat. För när det skakar - om vi inte kan hålla ihop - vad har vi då kvar?

• Tänker också det “enkla” med kritiskt tänkande blir ännu viktigare. Är det det nya systemen, de gamla? Vem tjänar på detta, vem vill hålla fast i det gamla? ÄR detta bra för ekonomin eller oss som människor. Vad betyder orden vi slänger oss med?

---

4. När systemen urholkas försämras även vår förmåga att ta hand om det som sker…

Vi tänker mest på att systemen och det materiella fungerar sämre och sämre, så som demokrati, ekonomi, infrastruktur, organisationer, planeten eller resurser. Men för varje slag strukturerna får desto svårare får vi att hantera ytterligare problem. Lite som efter en influensa är kroppen mottaglig för mer skit:

• människor och organisationer blir tröttare, mer reaktiva och mer kortsiktiga

• beslutsfattare får sämre överblick och mindre handlingsutrymme

• tilliten mellan aktörer minskar

• och utrymmet för eftertanke, lärande och omprövning krymper.

Varje ny chock träffar ett system som redan är mindre rustat än förra gången.
Problemet är inte bara vad som händer, utan att kapaciteten att svara på det som händer hela tiden försämras. Tycker jag ser det i hur personer i min omgivning mår. Läs även mer om det i text av Indy Johar

🔮 Ta med sig framåt:🔮

• När det är kämpigt behöver vi ofta mer tid. Mer vila, mer träning, mer tid för reflektion, mer tid för att uträtta det vi annars tar för givet, fler platser för gemensam förståelse och bearbetning av et som sker?
  

---

5.Psykologisering av systemkrisen

Känslor, sorg, försvarsmekanismer, identitet, skam, projektion - inte som flummigt sidospår utan som något centralt i förändringsarbetet. Det här året har inneburit att jag förstått att det inte finns något omställningsarbete utan emotionell läskunnighet.

Vi kan inte göra den djupa förändringen som behövs om vi inte kan försöka bottna i vad som sker i våra kroppar och med känslorna. Inte för att privilegierat fastna där utan för att vi annars inte kommer så långt som vi behöver. För om vi inte är beredda att ta in det helt eller så långt det bara går, kommer vi gång på gång sätta små plåster på stora läckande står. Om vi inte är beredda på att ta in vidden av det som sker just nu kommer de där små plåstren vara tillfälliga lösningar av falskt hopp vilket inte kommer rusta oss nämnvärt.

mer hos erin remblance - linkan

Samtidigt måste vi koppla eget individualistiskt psykologiskt arbete till ett engagemang i det kollektiva. Det ena går inte utan det andra. Om vi bara landar i vår egen self-care blir det till en slags flykt.

scienceandnonduality på isnta

🔮 Att ta med sig i 2026: 🔮
Se till att kroppen och knoppen hör ihop. Det ena funkar inte utan det andra. Gå i terapi, engagera dig i civilsamhället, träna. Öva på att vara en jobbig jävel. Och låt sorgen titta fram om det behövs <3
Är du företagsledare - se till att det finns plats för detta även på jobbet

---

6.Paradoxkompetens - att bära flera sanningar samtidigt.

Antingen-eller-tänkande fungerar bra när situationer är tydliga och avgränsade och när det är lätt att se vad som orsakar vad. I frågor som klimatfrågan, ekonomin, arbetsliv eller relationer räcker den logiken ofta inte till. Då riskerar förenklade val att skapa nya problem istället för att lösa de gamla.

Att kunna hålla flera perspektiv samtidigt kan i en värld med “starka” tydliga ledare som pekar med hela handen upplevas som flummigt och velande. Något för att undvika beslut. Men det handlar snarare om att anpassa sitt sätt att tänka till hur verkligheten faktiskt fungerar.

Det innebär att acceptera att:
- Flera perspektiv kan vara rimliga på samma gång
- Motsägelser kan ge viktig information
- Beslut ofta måste tas utan att allt är känt i förväg

🔮 Ett par saker om komplext tänkande att ta med sig framåt: 🔮

• Att hela tiden försöka utmana idén om “det rätta” eller den enda sanningen.

• Är vi transparenta och om inte -varför inte?

• Praktiskt paradoxkompetens, inte bara teoretisk. Hjälper oss att läsa samtidens berättelser med mer än ett raster.
  
  Två exempel:

  • We Don’t Have Time lyfter positiva klimatnyheter från 2025 “Why the Climate Backlash Is a Sign We’re Winning, Not Losing” och många känner hopp. Det är begripligt och viktigt att uppmärksamma att saker faktiskt händer. Samtidigt uppstår ett problem när dessa exempel lyfts loss från sitt sammanhang. Lösryckt optimism utan systemblick riskerar att dölja reboundeffekter, polykriser och aktiv motpolitik. Små framsteg kan samexistera med att världens tillstånd i stort fortsätter att försämras.
    

  • Ett liknande mönster syns i World Economic Forums Global Risks Report 2026. Rapporten används ofta som karta för näringsliv och policy, men bygger på ett synsätt där kriser främst förstås som tekniska och något som kan justeras med bättre policy, mer data och ny teknik.
    Det är en uppskattning av risker av makthavare, inte en faktisk analys. I efterhand har bla en ny rapport visat att riskerna ofta underskattas: Allt för stor vikt läggs vid ekonomi, miljö- och sociala frågor får för liten plats och de ekologiska konsekvenserna underskattas.
    

    Båda exemplen säger mycket om hur vi vill att världen ska fungera, men mindre om hur den faktiskt gör det just nu. De är inte meningslösa – men otillräckliga om de står ensamma.

    
    Här krävs just det paradoxala förhållningssättet: att kunna glädjas åt konkreta framsteg och samtidigt hålla blicken på helheten. Att se tekniska lösningar som nödvändiga, men inte förväxla dem med systemförändring. Att fråga inte bara vad som sägs, utan också vad som inte sägs.

    Annars riskerar vi att fortsätta optimera delar av ett system som i grunden inte längre håller.
    
    

---

7.Gemenskap som grund (och som infrastruktur när det blåser)

Vi behöver varandra. Just därför att läget är stökigt och ovant behöver gemenskap övas och byggas aktivt. Den uppstår inte spontant i osäkerhet, utan kräver nya sätt att knyta an över olika perspektiv och sammanhang.

Relationer handlar om närhet och stöd, men fungerar också som bärande strukturer i en instabil tid. När människor möts, till exempel inom Skavet, är det inte bara ett socialt utbyte utan ett gemensamt övningsfält där osäkerhet, oenighet och ambivalens får rymmas och hanteras tillsammans.

I detta blir konflikter, trötthet, humor och meningsskiljaktigheter inte tecken på misslyckande, utan en del av funktionen. Gemenskapen byggs just där det skaver.

På så sätt blir gemenskap en form av beredskap: förmågan att stå kvar i det svåra utan att dra sig undan eller förenkla bort motsägelser. Relationell kapacitet blir därmed en central form av motståndskraft.

• We are past the era of polite resistance. Here’s what to do now. av Michael Mezz på Substack “The goal isn’t just to “raise awareness.” The goal is to make it expensive, difficult, and embarrassing to participate in the regime’s systems of oppression.”

🔮 Ett par saker om gemenskap att ta med sig framåt: 🔮

• Gemenskap som något man övar på. God stämning kan finnas men inte vara speciell djup, men hur den håller på djupet ser man mest när det blir rörigt.

• Bra att skapa sammanhang där oenighet och osäkerhet får finnas utan att direkt lösas bort. Det är där den kollektiva klokheten tränas. Även utanför ens egen organisation eller sfär (i kompisgruppen, kvarteret eller byn)

• Att lätt komma överens kan vara ett sätt att slippa friktion, så var uppmärksam på det.

• Använd relationer som beredskap inför förändring, inte som trivselprojekt vid sidan av.

• Bjuda in den radikala flanken - de som vill dra allt lite längre än vad ni är beredda att gå för att också kunna utmana det invanda.
  

  ---

8.Lokalt är där det händer!

Det är så lätt att dras med i det stora krafterna, faktan osv. men vi glömmer hela tiden bort det som är framför näsan. Vi vill analysera, förstå och det ska vara stora policyförändringar och nya tech-ideer men glömmer det vi redan har och kan tweaka redan idag.

Tycker också jag ser det runt om mig i projekt som startas:

• Sebastian Boudets & Co’s Livsbutik, förankrad i det lokala på Södermalm för att koppla bönderna närmre.

• Amanda Bergman som släpper skiva och spelar i sitt vardagsrum samt organiserar mkt runt hennes månskensbonderi som man också kunde se i K-special (Krunegård som gör spelning på Kafe 44, dagen efer globen där kids under 18 år går före i kön)

• Små initiativ, klubbar och sammankomster poppar up runt om i landet via lokalklubbar. Jag och Gurgin kommer bla besöka Hållbarhetsfestivalen i Gustavsberg 31 jan iår .

• Överallt dit jag kommer bubblar det med lokala initiativ, utan en massa krusiduller och koncept. Kan ni också se det?
  

🔮 Ett par saker om det lokala att ta med sig framåt: 🔮
Supporta lokala hantverkare, bibliotek, konstnärer osv - allt ni vill ska finnas kvar. Hur kan ni som företag involvera er närmiljö? Vad finns redan runt knuten. Hur kan man få genuint engagemang snarare än “bara” sponsra det lokala laget med pengar typ… Starta en facebookgrupp och engagera den med saker att göra. Prata och lär känna folk i ditt område. Vem är bra på vad och vad brinner folk för?

---

Tack för denna vecka och may 2026 be ever in your favor <3
P&K
Isabelle