Omfamna (jul-) stökigheten
Om att leva i ovisshet och vara i det jobbiga dvs the new normal.
Hej!
Julen är typ här och vad brukar bli mer stökigt än relationer mellan olika generationer, politiska idéer, matvanor, sprit o-vanor, och normer på uppesittarkvällar och direkt-importerade kinesiska giftiga gåvor?
Men det här handlar inte egentligen om julstök. Utan allt känns stökigare nu eftersom få saker beter sig som vi är vana vid - hur kan vi då, rent generellt, navigera oroliga tider?
Vi lever i ett läge där investeringar i relationer, jobb och projekt kan slås ut innan de ens hunnit börja. Krig, klimatnödläge och ideologiska förskjutningar är inte längre undantag, utan vardag. Det gör något med oss.
När omvärlden blir instabil förflyttas osäkerheten rakt in i våra kroppar, relationer och beslut.
Jag tror inte att vi kommer se något allmänt lugn igen under vår livstid.
Inte som norm.
Det betyder inte konstant kaos, men ett liv präglat av ovisshet, friktion och ständiga omprioriteringar, i det stora hela.
Och det tär - både fysiskt och psykiskt.
Förändring blir extra smärtsam i en sådan kontext. Relationer skaver mer. Utveckling känns tyngre. Friktion upplevs som hot snarare än som en del av livet. Samtidigt har vi via individualismen försökt bygga bort just det stökiga - i relationer, samhällen och system, ofta till priset av planeten, vårt välmående och vår långsiktiga mening.
Det betyder inte att stökigt = outhärdligt.
Vi lever redan med osäkerhet hela tiden. Vi blir kära, skaffar barn, byter jobb, investerar i relationer och projekt - trots att allt kan gå åt skogen. Vi kan också tydligen när som helst dö. (Va!?!) Viss osäkerhet har vi normaliserat, annan inte.
Så kanske handlar det inte om att få ordning på stöket.
Utan om att lära oss leva i det. Navigera snarare än att lösa.
Vi behöver omfamna det okända, o-linjära, brokiga, det flummiga, ovetande, konflikter, sorger och ständiga omprioriteringar - tillsammans.
Olika delar av stök i detta brev:
Alla vill vara del av en village men ingen vill vara en villager - har vi glömt hur det är att leva i ett community?
Olika lager av hur vi förstår vår omgivning
Vi vill kontrollera vår omgivningen men den är fylld av paradoxala sanningar - hur förhåller vi oss till det?
Minimalism som en till synes enkel lösning på något som i grunden är komplext.
En “öppen” medvetenhet om kollaps kan också fastna i att vilja kontrollera framtiderna.
”Everyone wants a village but no one wants to be a villager”
En sak jag tänker att vi verkligen behöver är sammanhang och community. Täta relationer som håller när det blir tuffare.
Men om vi inte har övat på det, om vi inte vet- eller fått lära oss i dagens västerländska samtid - hur sådana relationer faktiskt fungerar i praktiken - hur ska vi då klara dem när vi behöver dem som mest?
På ett Skavet pratade vi om just detta: hur vi ofta drar oss för att bygga djupare relationer eftersom de kommer med motkrav. Andras behov. Friktion. Obehag. När omvärlden redan känns tung väljer vi ofta bort det som skaver – trots att det ofta är just det som ger mest tillbaka i längden. Lite som när man är sjuk och vill ha skräpmat, fast det egentligen är näring man behöver.
Vara en krävande kompis?
Eftersom många av oss inte är tränade i stökiga relationer bygger våra gemenskaper ofta på ganska lösa trådar. Vi säger saker som ”ring mig när som helst, även mitt i natten”
Men hur ofta menar vi det?
Och ännu viktigare: hur ofta är vi själva beredda att vara den som ringer, stör, kräver plats?
När fördjupning av en relation eller friktion blir till “hot” mot någon slags trygghet?
Om vi dessutom saknar emotionell mognad eller självkännedom blir varje konflikt ett hot, inte en möjlighet. Då backar vi hellre än stannar kvar. Men ibland är det just att ställa krav, att våga bli osams och ändå fortsätta, som gör att banden fördjupas. Utan den förmågan stannar relationerna på ytan, hur snälla vi än är mot varandra.
Community som konsumtion
Som någon i Skavet uttryckte det: vi har börjat konsumera community som en tjänst. Via retreats, konserter eller events. Noga utvalt efter vad vi gillar. Vi får en tillfällig känsla av samhörighet, tillsammans men ändå på något sätt ensamma.
En annan del av detta är att relationer inte behöver se ut som på film. Vänner måste inte dela allt. De behöver inte vara speglingar av vår smak, våra åsikter eller vår livsstil. Det där selektiva matchandet, där relationer ska vara lätta, kompatibla och estetiskt samstämmiga- känns ofta mer som ett konsumtionsideal än som verkligt liv. En viktig och härlig relation kan ju vara en granne som ofta ställer upp med en såg eller traktor trots helt olika världsbild.
Jag älskar också idén om att kunna välja sina egna familjer. Men kanske behöver vi också fråga oss: vad kräver vi då av varandra och vad är vi själva beredda att stå ut med för att något verkligt ska kunna växa?
Och vilka väljer vi bort och varför? Det är skillnad på destruktiva förhållanden och acceptans av en jobbig eller krävande familjemedlem/vän?
Att leva i flera lager och varför det känns stökigare nu
Globalisering, teknik och sammanflätade kriser gör att fler saker händer samtidigt, på fler nivåer. Det betyder inte bara att världen är mer komplex, utan att vi hela tiden rör oss mellan olika lager: individ, relation, organisation, samhälle, planet. Friktion uppstår när dessa lager blandas ihop, när ansvar, skuld och makt placeras på samma nivå trots att de inte alltid hör hemma där.
För att förstå den friktionen behöver vi träna oss i att se flera lager samtidigt. Att förstå att man kan vara ansvarig utan att vara skyldig. Påverkad utan att ha valt. Del av ett system utan att ha makt över det.
Patriarkatet är ett användbart exempel just för att det är vardagsnära. Det syns i vem som tar ansvar, vem som känner skuld och vem som förväntas vara stark, flexibel eller tacksam. Samtidigt visar det hur man kan gynnas av ett system och ändå vara begränsad, utsatt eller maktlös inom det.
De flesta av oss har inte valt patriarkatet. Ändå lever vi i det, formas av det och reproducerar det – ofta mot vår egen vilja. Det betyder att vi kan vara både vinnare och förlorare i samma struktur. Och att ansvar inte är samma sak som skuld. Vi har ansvar för hur vi agerar i systemet, men vi kan inte bära hela systemets konsekvenser själva.
Det här sättet att tänka i lager gäller långt bortom könsmakt. Det gäller klimat, ekonomi, arbete och relationer. När vi tappar bort nivåskillnader gör vi strukturella problem personliga: om jag bara gjorde rätt val skulle allt lösa sig. Det leder varken till verklig förändring eller till välmående.
Hur vi kan navigera i en samtid med stökiga spänningsfält och paradoxer.
Länge har vi organiserat kunskap i silos. För att bli experter, för att lösa problem effektivt, för att bygga en värld som faktiskt fungerade ganska bra, så länge problemen var avgränsade. Och på vissa sätt lever den (Business As Usual-) världen kvar. Mycket kräver fortfarande specialistkunskap för att vi har investerat i det.
Men polykrisen låter sig inte förstås så. När flera kriser samverkar räcker det inte att ha rätt inom ett område. Det som saknas är förmågan att se hur saker hänger ihop – hur lösningar i ett system skapar problem i ett annat. Det är därför jag ofta skriver om att leva i spänningsfält och hålla flera sanningar samtidigt. Inte som ett ideal, utan som en nödvändighet.
Det är här det börjar kännas stökigt. Vi är vana vid att se ett problem, lösa det och gå vidare. Linjärt. Avklarat. Men nu tar problemen inte slut. De byter bara form. Och när våra invanda verktyg slutar fungera uppstår friktion, både i organisationer och i oss själva.
Det var därför jag fastnade för en text av Corina Enache på linkan. Inte för att hon kritiserar paradoxalt tänkande, utan för att hon pekar på risken när navigering i komplexitet görs till ett individuellt utvecklingsprojekt. När stökiga system förklaras som något individen behöver ”bli bättre på att hantera”.
Paradox är inget snabbt mindset-skifte. Det är något man långsamt övar upp – genom erfarenhet, relationer och genom att stå kvar när saker är oklara. Det är rörigt och mänskligt. Problemet uppstår när denna mänskliga svårighet används uppåt i systemen: av chefer, organisationer och politik, för att flytta ansvar nedåt.
När komplexitet reduceras till frågan hur ska du bli mer konsekvent, mer robust, mer rätt? medan ramar, makt och beslut förblir oförändrade då individualiseras ansvaret och systemen lämnas intakta. Resultatet blir skuld, inte förändring.
Att bli bättre på att navigera behövs. Men det räcker inte. För utan strukturella förändringar blir navigering bara ett sätt att överleva i ett system som fortsätter producera samma stök.
Paradox är ingen superkraft. Det är ett grundvillkor i vår tid. Och hur vi förstår det påverkar om vi bara står ut eller faktiskt lär oss navigera i det osäkra.
Paradoxer var tidigare inbyggd i världsbilden, inte i individen
Nästa del Corina lyfter i kommentarsfältet är att i många äldre kulturer låg motsägelserna utanför människan, i gudarna, myterna och naturen. De var inte psykologiska problem som individen skulle ”hantera”, utan villkor för tillvaron.
Många av de gamla gudarna var motsägelsefulla - de överlever inte för att de är rationella, utan för att de rymmer det människor lever med.
De löser inget - de bär.
Gudarna modellerade hur man lever med spänning - på bredden:
Kristendomen: Gud förstås samtidigt som bortom världen och mitt i den, både sträng och förlåtande, både död och levande. Motsägelserna är inte ett problem i kristendomen utan själva kärnan.
Hinduisk tradition: Vishnu visar att det som ska bestå ibland måste förändras, Shiva att förstörelse är en nödvändig del av skapande, och Brahman att verklighetens yttersta princip både saknar form och samtidigt tar form i allt. Motsägelser som inte ska lösas, utan bäras av själva världsbilden.
Nordisk mytologi: Oden offrar sitt öga för kunskap, hänger sig själv i sig själv och vet ändå att Ragnarök kommer. Makt utan kontroll.
Daoism: Yin och yang skapar varandra. Handlande sker genom icke-handlande (wu wei). Paradox är inte något att uthärda utan del av verkligheten.
Konfuciansk tradition (Kinesisk filosof): räcker det inte att bara följa regler och ritualer , de ska bäras av ett personligt omdöme och en inre moral, så att man kan avgöra hur de ska tillämpas i verkliga situationer snarare än att följa dem mekaniskt.
Gemensamt: ingen av dessa traditioner försöker städa bort motsägelserna. De ger dem form, berättelse och ritualer.
Numera har myterna har ersatts av management och kapitalism. Gudarna har dött men motsägelserna har inte gjort det. Istället har de flyttat in i individen.
Om vi plockar bort det synliga skaven - innebär det att det inte finns under ytan?
Här finns flera trådar som hänger ihop. Vi vill ha relationer som är enkla. Appar som tar över när något blir för jobbigt. Vi ogillar demonstranter för att de ”stör” vardagen. Vi väljer neutralitet för att slippa ta ställning. Men bara för att vi inte ser det som skaver, betyder det inte att det inte finns.
Jag läste nyligen ett inlägg av Indy Johar som sätter ord på just detta genom begreppet “minimalism”. Det beskrivs ofta som något ansvarsfullt och genomtänkt – mindre prylar, mindre brus, mer lugn. Men det finns något som lurar där: att den lugna ytan får oss att tro att det finns kontroll:
“Tänk om minimalism egentligen är ett slags gränssnitt: ett sätt att göra världen mer överskådlig genom att visa mindre – och därmed flytta undan allt det som är krångligt, tungt och besvärligt.
Kostnaderna för komplexiteten hamnar utanför bilden, utanför rummet, utanför staden och till slut utanför vårt moraliska synfält. Minimalism tar inte bort komplexitet, den skickar iväg den någon annanstans. När man ser det så är den rena linjen inte längre neutral. Den blir ett aktivt val med etiska konsekvenser..”
Vi betalar 50 kronor för en tröja och kan fortsätta leva som om den bara var en tröja. Produktion, arbetsvillkor, energi, avfall och framtid hålls på avstånd. Det är inte utseendet i sig som är problemet, utan den trygghet det skapar. En känsla av ordning i en värld som i grunden är stökig.
Och kanske är det just där vår största utmaning ligger:
inte i att världen blivit mer kaotisk, utan i hur långt vi har gått för att slippa märka det.
En annan sida av det myntet - kan kollapstankar också innebära att vi låser oss vid en idé ny av kontroll?
Jem Bendell skriver i “let’s not become attached to collapse” to om vad som händer när vi inser att mycket av det vi tagit för givet håller på att förändras. Den insikten kan först kännas befriande. I allt stök blir världen plötsligt begriplig: aha, det är därför det känns så här.
Men även den förståelsen kan bli något vi håller fast vid. När berättelsen om krisen ger oss lugn och struktur riskerar vi att låsa oss vid den. Även tankar om kollaps kan bli ett sätt att skapa ordning i det röriga, ett ankare snarare än en kompass.
Att lära sig leva i stök handlar om att våga pröva, göra fel och tänka om. När vi väl har investerat i en ny framtidstro, hur mörk eller klar den än är - sitter den gärna hårt. Men navigation i osäkra tider är sällan linjär. Den består av att satsa, lyssna, utvärdera och justera.
Om och om igen.
Det här blir årets sista brev.
Om något är värt att ta med sig in i nästa år, så är det kanske inte fler svar utan en större uppmärksamhet på hur vi reagerar när världen inte beter sig som vi vill.
Vad vi förenklar.
Vad vi stänger ute.
Vad som får oss att känna oss trygga och till vilket pris?
Att orka framåt kommer inte handla om att skapa mer kontroll, utan om att bygga en större emotionell rörlighet. Att kunna stå kvar i det stökiga utan att genast vilja städa bort det. Det är inget man ”löser”.
Det är något man övar på, tillsammans.
Vi fortsätter där nästa år !
Tack för all support och kloka ord!
Tack för att ni låter mig fortsätta skriva!
Tack för att ni går bredvid mig i denna soppa till samtid
<3
Ta hand om er
Happy stökiga holidays
P&K
Isabelle
Alltid intressant och vettigt nyhetsbrev! Tack!
Bra!
God Jul-kram :- )