Vem och vad sätter agendan?

Hur formas samtalen vi har och inte har?

Vi pratar om landställen.
Han säger att han måste åka ut och se över robotgräsklipparen. Jag säger att det inte växer lika fort där uppe. Häggen blommar fortfarande medan syrenen doftar här... Och så lägger jag till i förbifarten: att det kanske är bra att vänta lite med att klippa, så att insekterna och de första blommorna får lite tid. Bra för den biologiska mångfalden. Hade ingen ton, det var mer ett konstaterande.

Det kommer direkt, som ett skämt men med undertonen av där hon den jobbiga igen…
“Just ja, man får passa sig för klimataktivisten.”

Egentligen ganska oskyldigt. Men det fastnar ändå i mig. Han menar det säkert inte som ett påhopp. Och kanske var det ett svar på vad jag sa- antagligen kände han sig träffad. men lät mest trött. Typ “typiskt att hon ska säga nått om det där” som att det var min hobby, mitt problem, som att det där inte i min värld gällde liv och död.

ni vet väl att maskrosor är nyttiga och att det är bra att vänta med att klippa så länge det bara går?

Och jag vet ju också att jag hade kunnat säga mycket mer.
Jag hade kunnat fråga varför man ens behöver klippa så ofta. Om robotgräsklipparen har igelkottsskydd. Jag hade kunnat ifrågasätta yrkesval, flygresor, engagemang och politiska åsikter i en tid som denna.

Men det gör jag inte.
För då skulle snart ingen stå kvar.

Samtidigt förväntas jag göra just det - alltså stå kvar.
Förstå. Vara varsam. Välja orden försiktigt fastän det ibland känns som att jag håller på att spricka inuti.

Ibland vill jag bara skrika:
Ser ni inte vad som händer?
Ser ni inte vad baselinen för era antaganden är byggda på?
Skaver det inte?
Är inte dissonansen öronbedövande därborta?
För hos mig är det nästan den som skriker högst, inte larmen från världen utan tystanden om det som är så uppenbart.

Och ändå vill jag egentligen inte anklaga någon. Jag förstår nog alltför väl varför det blir så här. Vi är alla delar av system som inte är hållbara. Det är tungt, svårt och kostar. Det är överväldigande att rikta blicken mot sig själv och det vi håller på med.

Men världen som så många krampaktigt fortfarande försöker hålla fast vid finns inte kvar. Och i varje litet skämt, varje undvikande, varje uteblivet samtal växer något annat fram. Klyftorna. Cynismen. Auktoritära rörelser. Utsläppen.

Till slut når vi kanske inte varandra alls.

Allt jag gör handlar egentligen om att jag bryr mig.
Om att jag vill att något ska finnas kvar.

Jag är övertygad om att andra också bryr sig. Det är inte det. Men i all tystnad, i allt vi inte vågar säga till varandra, i allt vi undviker för att hålla stämningen god - där rusar något annat fram.

Och för er härinne låter det kanske som att jag tjatar om det här gång på gång. Det är inte så att jag försöker terapia det hela. Vi har Skavet och den bästa terapin är ju att jobba med frågorna som jag också gör. Men någonstans brister det gång på gång inom mig, som en sårskorpa jag läker men som genast klias upp. Jag vägrar ge upp på idén att vi inte är bättre än så här…

En annan aspekt av det hela är att jag saknar att prata djupare med människor jag bryr mig om. Jag vill förstå vad som driver dem, deras längtan, oro och världsbild. Se hur vi kan mötas och utvecklas tillsammans.

Men kanske är det också så att vi inte kommer kunna tänka eller prata oss ur allt det här. Vi behöver göra saker tillsammans. Hitta sätt att agera, hjälpa varandra och bygga något gemensamt i praktiken.

Och där upplever jag att staden ibland gör det svårare. Inte omöjligt, men i en by är steget ofta kortare till att be en granne om hjälp att bygga något, låna en maskin eller lösa ett problem ihop. I staden blir möten lättare kopplade till konsumtion och transaktioner istället. Till och med det lokala och småskaliga hamnar ofta där. Även en loppis handlar ju i grunden fortfarande om att köpa och sälja saker, snarare än att faktiskt vara beroende av varandra…

Samtalen vi saknar.

Jag lyssnar på Frida Stranne och Gustav Skarsgårds nya podd “Samtal vi saknar.” I de första avsnitten pratar de med suveräna journalisten Alexandra Urisman Otto , Jonathan Jeppsson som är författare och grävchef på Aftonbladet och Olga Rönnberg från Reformaten.

Samtidigt som jag i lurarna hör Alexandra berätta om att det tog över 1,5 år för svenska medier att ens skriva om konstaterat systematisk prickskjutna barn i Gaza scrollar jag på FB och hamnar i ett reportage i Dagens Nyheter om hur Israel Defense Forces använder AI och ny teknik för att spåra människor via sociala medier efter 7 oktober.

Kommentarsfältet är fullt utan någon som helst moderering.
Tusentals människor skriver öppet rasistiska och våldsamma saker. “Svinen ska dö.” “Kör samma teknik på Palestinaaktivister i Sverige.” Det bara fortsätter. och fortsätter. Ingen moderering i fälten. Det bara härjar.

Och något går sönder i mig.

Samtidigt fortsätter podden i mina hörlurar. De pratar om hur människor försvarar mänskliga rättigheter, demokrati och frihet — men ofta utan att våga ifrågasätta de grundläggande antaganden som hela världsbilden vilar på.

Som om vissa sanningar fortfarande tas för givna trots att världen runtomkring oss förändrats.

Och jag tänker igen:
Att hålla fast vid status quo är också att ta ställning?

Jag tänker tillbaka på Söndagsintervjun i Sveriges Radio för några veckor sedan med just Frida Stranne. Jag har sällan hört någon kämpa så hårt för att hålla ihop sin världsbild som programledaren gjorde då. Som om själva möjligheten att flera perspektiv kan existera samtidigt hotade något grundläggande i hans världsbild. Han var inte intresserad av varför utan bara vem…

Men är inte det egentligen det intressanta?

Att försöka förstå hur människor hamnar där de hamnar.
Hur system formar oss.
Hur rädsla fungerar.
Hur flera verkligheter kan existera samtidigt utan att allt för den skull blir relativt eller försvarbart.

Att kunna stå kvar i det obekväma utan att omedelbart fly till förenklingar?

Kanske är det just de samtalen vi behöver mest just nu. Så tack till den nya podden för det!

• Henrik Petersen i PArabol går djupare om Söndagsintervjun med Stranne “Är Frida Stranne för farlig för Söndagsintervjun?”
  

  ---

Agenda setting och indexering

I helgen lanserades krigsreporten Magda Gads nya tidning gadworld.se som är väl värd att följa. Stranne och Skarsgård har skrivit en essä “Den västerländska linsen döljer vårt eget våld” om hur vår selektiva moral döljer vårt egna ansvar för krigen”

“Det fanns en intellektuell disciplin i deras utbyte: att inte tillskriva den andre sämre motiv än de egna, och att stanna kvar i resonemanget till dess att argumenten var genomlysta.”

Och Isabella Harbrecht som varit till synes outtröttlig i att rapportera om det som händer i Gaza skriver om olika lager av hur medier fungerar i “Mediernas Gazarapportering: Så legitimeras ett folkmord” även det i GadWorld

Hon lyfter en massa bra men fastnade för det som kallas för agenda setting - att media inte direkt styr vad vi tycker men att de sätter ramarna för vad vi pratar om. Skrivs det mycket om tex invandring och problem - kommer vi att prata om just det. Om medier nästan aldrig rapporterar om exempelvis Sudan eller Kongo kommer de konflikterna kännas mindre viktiga eller nästan osynliga.

Och det bestäms hur vi pratar om det. Har 13000 barn i “dött” vs har de mördats av Israel? Så vilka ges ansvar och handling och vad som bara kanske “sker” utan att det är ett ansvar bakom.

Indexering = medier tenderar att spegla maktens samtalsramar och konflikter snarare än stå helt fria från dem.
Harbrechts skriver också om indexering dvs - vilka röster som får höras. Något även Urisman Otto lyfter i podden Samtal vi saknar. Man väljer ofta in liknande experter (kan vara så enkelt som pga tidsbrist eller vana)

I Gaza-texten används teorin för att beskriva hur medier ofta:

• citerar IDF:s förklaringar (och nämner alltid de terrorstämplade Hamas men aldrig folkmordsanklagade IDF)

• använder officiella israeliska källor

• men ger mindre utrymme åt civila, människorättsorganisationer eller folkrättsexperter

Det betyder inte nödvändigtvis att journalister medvetet ljuger eller driver propaganda. Snarare att journalistik ofta är beroende av:

• officiella uttalanden

• tillgång till makthavare

• etablerade institutioner

• det som uppfattas som “seriöst” och “ansvarsfullt”

Och då riskerar medier att reproducera maktens perspektiv istället för att granska det.

---

Ses vi den 10 juni i Stockholm?

Då blir det filmvisningen av The Economics Of Happiness med efterföljande samtal med filmens skapare Helena Norberg-Hodge and Dougald Hine som jag modererar. Biljetter och mer info hittar ni här

Börjar och slutar med maskrosor
P & K
Isabelle