Kanske vet vi inte vad som är rätt snarare än att vi saknar viljestyrka att förändras?

Frågor att ställa sig under sommaren.

Hej på er!

Något som jag kanske tänker allra mest på är - varför gör vi så konstiga saker när vi vet bättre?

Hur äldre jag blir desto tydligare blir det att när omgivningen eller en själv förändras så är det inte alltid så lätt för självbilden att hänga med. Att det kan bor en slags idé om vem man har varit och vad man tycker inuti en själv, som kanske fortfarande finns kvar men numera i en helt annan tappning och skulle behöva uppdateras.

Att försöka förstå sig själv och ständigt ifrågasätta/skruva på det man håller på med.

Så häromveckan trillade jag ner i en Sokrates - rabbit hole. Eller kanske en ytlig grop… Såg nämligen att John Airaksinen (ai-salongen) la upp denna bok, utan kommentar på insta.

Jag blev nyfiken och hittade ett reportage i NYT om boken (gåvolänk för er att läsa)

Var tvungen att damma av mina gamla filosof-kunskaper, googlade lite och föll för:

”Socrates’ philosophy was focused on self-knowledge and the pursuit of truth. He believed that wisdom came from acknowledging one’s ignorance and constantly questioning and examining one’s beliefs.”

Själv vet jag inte om “sanningen” ens går att nå men skriver 100% på om att försöka förstå sig själv och sin egen ignorans. Samt ständigt ifrågasätta det man tror på. Men hålla fast i sina värderingar.

Tänka bättre - försöka förstå vad som är rätt - från början

Nu har jag bara börjat läsa boken Open Socrates men fastnade för att personlig utveckling inte i första hand handlar om att vi ska kämpa hårdare eller ha mer viljestyrka – utan om att tänka bättre.
Att problemet enligt Agnes Callard är inte att vi vet vad som är rätt men saknar styrkan att göra det. Snarare är det så att vi inte riktigt har förstått vad som är rätt från början. Att försöka bli en god och etisk människa är, enligt henne, framför allt ett arbete med våra tankar och idéer.

Så Hur kommer det sig att så många vet att vi befinner oss i en klimatkris, att världen är full av orättvisor – och ändå fortsätter leva som vanligt?

Många jag möter är omtänksamma, snälla människor, men jobbar kvar i sammanhang som bidrar till att förstöra planeten, höjer sällan rösten, förändrar sig inte nämnvärt. Fast man någonstans innerst inne känner att det är fel. Att det inte riktigt stämmer med ens egna värderingar, om man skulle våga lägga korten på bordet.

Det jag börjar landa i är att vi kanske aldrig riktigt har behövt tänka igenom vad det faktiskt innebär att leva i linje med sina värderingar. Vi saknar ofta både ord och tankeverktyg för att ens börja.

Och istället har vi lärt oss att: så länge jag går till jobbet, följer lagen någorlunda och uppfostrar barn som klarar sig okej – då gör jag mitt. Då är jag en god medborgare.

Samtidigt har en annan idé smugit sig in: att vårt värde hänger ihop med vad vi konsumerar, vad vi tjänar, vad vi producerar. Att jag är “klok och smart” “lyckad” om jag är ekonomiskt framgångsrik. Att jag gör gott om jag skapar jobb – även om de inte ger människor ett rimligt liv genom tex. att betala levnadslön eller tar ansvar för naturen.

Men är det verkligen så enkelt?

Här är det väl inte alltid svart-vitt eller enkelt. Men måste det vara det?

Behöver vi inte börja tänka djupare än så?
Vem vill jag vara – och varför? Vad innebär det att faktiskt leva efter sina värderingar? Vad missar jag, om jag aldrig ställer mig de frågorna? Och vad innebär det att ha det privilegium jag har – just nu, i den här världen?

Så här kommer sommarens stora frågor att tänka vidare på.
Förhör om detta kommer efter sommaren <3:

Frågor för ett prövat liv (i Sokrates anda)

1. Vad tror jag är det goda livet – och varför tror jag det?
   (Är det något jag själv tänkt igenom, eller har jag bara ärvt en uppfattning?)

2. Vad i mitt liv gör mig stolt – och vad säger det om mina värderingar?
   (Är det samma saker som jag säger är viktiga?)

3. Vilka av mina begär och vanor styr mig – och har jag valt dem?
   (Eller har de smugit sig in och blivit vanor utan att jag märkte det?)

4. När ändrade jag senast uppfattning om något viktigt – och varför?
   (Är jag verkligen en sökare, eller bara någon som vill ha rätt?)

5. Vilket obekvämt samtal undviker jag – och vad skulle hända om jag tog det?
   (Vad säger det om mitt mod, min integritet, min bild av mig själv?)

6. Vad beundrar jag hos andra – och vad hindrar mig från att leva så själv?
   (Är det rädsla, bekvämlighet, eller något jag inte riktigt förstått än?)

7. Vilka idéer har jag inte vågat tänka färdigt?
   (Finns det tankespår jag undviker, kanske för att jag anar vart de leder?)

8. Om jag fick leva om mitt liv – vad skulle jag vilja förstå tidigare?
   (Och varför väntar jag på att förstå det nu?)

9. Vilket pris betalar jag för att passa in?
   (Och vad skulle det kosta att vara mer sann mot mig själv?)

10. Vad är det jag vet – men lever som om jag inte visste?
    (Och vad krävs för att börja leva i enlighet med den insikten?)

Jag svarade på alla frågor och tänkte göra ett poddavnitt med mina svar men sen ångrade jag mig. Kanske spar jag det till slutet av sommaren… Men givande var det!

---

katiecouric

A post shared by @katiecouric

Apropå prata om snällhet / vara god /moral på olika nivåer

Jag tyckte jag det blev slående när jag lyssnade på Steve Carrells purfärska och väldigt hyllade Avslutningstal för Northwestern university. Klicka på bilden ovan för att komma till instagram eller denna länk (finns också dåliga kopior på YT) Han pratar om snällhet. Men inte alls på djupet, utan det vi tar för givet men som nu i Trumpland kanske också behöver tas tillbaka. Dock tycker jag talet med mina nyfunna Sokrates-ögon därför lämnar ganska mycket att önska. Hade han just i talet ifrågasatt - vad menar vi med kindness i en tid med folkmord som bara får fortsätta, när ICE rövar bort folk på gatorna och när presidenten kallar folk för det ena och andra som skulle fått honom relegerad från förskolan på momangen - vad är då snällhet? Då hade jag tyckt att det blev lite mer substans- att vi skulle komma vidare i diskussioner.

Och apropå truth när Musk är igång och omformar hela X

Det här inlägget på linkan gav mig svindel. Musk gör om sin Ai, Grok så att sanningen är den som är logisk snarare än evidensbaserad. Dvs tittar jag ut på ängen utanför mitt fönster så ser den ut som vanligt alltså är den det. Spelar ingen roll om jag tar prover och ser att tex. insektsbestånden har minskat med 80% eller att forskningen säger att miljö och klimat är i kris.
Oh lord…
Ännu en krutdunk som tuttas på…

---

Lyssningstips

Jag följer Abigail Rose Clark på Instagram och hon har en bok som står på min lååånga läslista “Returning Home to our bodies” Lyssnade på en poddintervju med henne som vissa kanske kan se som flummig men om man vill gräva mer i att vi människor är otroliga ekosystem i oss själva, hur vi kan vara olika saker samtidigt i våra kroppar - typ känna oss starka och träna men samtidigt ha ont i magen osv. Så blir det ganska spännande… Hon nördar också ner sig i ord och dess betydelse och vad det förstärker eller inte.

Jag följer även Zach Bushs MD på Insta som delar mycket fint och tänktvärt men har aldrig hört honom prata i längre format så tog en random podd när jag slipade väggar häromdagen. Och det hör liksom ihop med podden ovan. Hur vi kan se på någon slags helhet och letting go men samtidigt vara del av. hur ingenting försvinner utan ständigt blir något annat och hur dessa tankar kan hjälpa oss i den tid vi lever nu.

---

That’s all for now folk’s!

Nu ska jag på tågluff!
Hörs igen i augusti!

P&K

Isabelle

Missa inte Greentopia på Way out West den 7 augusti med tema mat och finfina gäster.

och vi kör en Omställningsont igen den 30 september i Stockholm