#74 Vad innebär det att resa 2025?

Är vi på väg in i en period av non-travel?

Aug 17, 2025

Är resan egentligen i den lilla eller i den stora världen?

Hej på er!

Hoppas ni har en bra* sommar - för visst lever den än?
(* = trots allt knas i världen… )

Jag har varit borta på tågluff i nästan en månad, vilket jag redan skrivit om utförligt på Instagram. Eftersom vi är flockdjur tänker jag att ju mer vi kan normalisera andra sätt att resa på, desto bättre.

Samtidigt är det svårt att ta av sig acceptans- och kollapsglasögonen när man väl fått på sig dem. Under resans gång fanns hela tiden en besk smak i munnen och en malande tanke: Vad fan är det vi håller på med? Den blev extra stark när jag mindes en text jag delat tidigare: “The Case Against Travel” i The New Yorker.

Nu känner jag att jag ännu en gång behöver rannsaka mig själv och mitt resande. När jag som tonnis, började jobba - räknade jag om mina första lönepengar till flygbiljetter. Jag drömde om att ha en släkting som jobbade på SAS för att nästan gratis kunna åka världen runt. Och jag har verkligen rest, har en mamma och stor släkt i Belgien, backpackat, blivit kär lite överallt, haft utställningar i Tokyo, kört bil runt delar av USA, bott utomlands i omgångar. Älskat megastora stökiga städer som Sao Paulo och skruttiga båtar i Amazonas. Känt mig hemma överallt och ingenstans.

Nu har jag inte flugit på fem år, inte ett direkt beslut att det aldrig ska ske igen. Utan att jag mest inte kan motivera det. Inte i faktiska utsläpp eller som signalvärde. Står inte ut med tanken att veta men inte försöka göra annorlunda. Senaste åren trots att jag har rest mindre, har jag också känt distans till de ställen jag har besökt och det har börjat skava mer och mer.

Tiderna förändras, och då måste ju vårt tankesätt också hänga med.

Så hur ska vi tänka om resande 2025? - en uppgörelse med mitt innersta:

Alla inlägg om att tågluffa hittar ni här

Värmen som inte släpper taget.

Vi har rest ungefär 622 mil med tåg. Ja okejrå några mil även med bil. Jag är stel i kroppen efter allt sittande och försöker råda bot på det med värmeyoga. Det är runt 37 grader och efter ett tag får jag panik. Värmen biter sig fast överallt. Jag får klaustrofobi i ett öppet rum eftersom den kommer så nära.

60 min, svettas som ett badkar men sen är det över. Jag kan gå hem och duscha. Andas på djupet, låta den friska luften expandera i mig.

Likande känslor som på yogan fick jag en dag i Barcelona. Då var det 39 garder varmt. Turister precis överallt. Sa jag: överallt? Alldeles för många och för nära. Stanken av piss på rykande trottoarer. Asfalt absorberar upp till 95% av solens energi och hettan osar.

I Lissabon var det nästan lika varmt. Det slutade med att jag totalt tappade det och skrek högt på ett av mina barn i en affär. Det har aldrig hänt förut. Mina tankar hade ingenstans att ta vägen. Det tog timmar innan jag slutade koka, som inifrån.

Sevilla - kallas för Spaniens stekpanna eftersom värmen kan skjuta så i höjden. Dit kom vi runt 22.30 en kväll och då stod termometern på 40. Dagen efter hyrde vi en bil som vi aldrig klev ur, turistade genom rutan omslutna av AC. Drog snabbt vidare till kusten.

Började gråta inne i Sagrada Familia för det var så vackert. Barcelona har ca 9 gånger så många turister per år mot vad det finns invånare! Vissa kommer med eftermiddagscharter, stannar en natt utan att sova för att ta samma plan hem på morgonen därpå. Halvdygnsturister!

” We go to experience a change, but end up inflicting change on others.”

Vi kunde åka hem, kunde stannat inne, chilla, välja vart vi åker och när vi stannar. Behöver inte jobba med att asfaltera vägar eller plocka frukt i värmen eller köra turister i tuk-tuk och upprepa samma historier för såna som oss: Påhälsare.

Vi behöver inte bo i värmen som förr brukade explodera i en vecka eller två mitt i sommaren men som nu fuktigt och tryckande ligger kvar från maj till långt in på hösten.

Vi kan skratta lite åt kackerlacksinvasionerna i Barcelona. Fler råttor än tidigare. I norra Spanien slåss späckhuggare med fiskare om tonfisken nästan dagligen - något som förr hände ytterst sällan. Maneter, normalt hemmahörande i Australien, kommer i gigantiska stim och gör det omöjligt att bada. För oss är det små historier. För andra är det vardag.

Massification - we are loosing the city to the tourists. Bye Bye Barcelona. Se en film om Barcelona och massturismen ovan.

Jag kan inte sluta tänka på vad det innebär att resa 2025.

Mitt i en klimatkris.
Mitt i en värld som gungar av demokratiproblem, krig, folkmord, polarisering och ojämlikhet.

Vi reste med tåg - ungefär en fjärdedel av utsläppen jämfört med flyg.
Bättre, ja.
Men när sex av nio planetära gränser är passerade, när invånare i turistorter börjar slå bakut mot massorna, mot prishöjningar och förändrade livsvillkor. När turismen ökat med över 50 % på femton år då blir det mesta man gör tärande.
Gatorna man går på, avloppen man spolar i, broar som slits, bussarna som måste bära fler - kostar mer och mer för stater med allt tunnare budget. Och det märks. Jag upplever städerna som skitigare, mindre underhållna och ser fler utslagna människor. När vi tar tågen hör jag folk säga att de gick mer i tid, var renare och rälsen mer att lita på för bara för ett par år sedan. Jag tänker att det är flimmer i systemen…

Alla engångs-vattenflaskor vi förbrukar. Lakan som tvättas oftare på hotell. Taxiresor man inte hade gjort hemma. Mat som provas och ibland slängs. Handduken som måste ersättas för att vi glömde den på stranden. Att turista innebär mer resursförbrukning än att stanna hemma enligt forskning.

Det vi som är kackerlackorna.
Turisterna.

Tåg, elbil, bil, flyg ur artikeln infographics från Så mycket släpper din resa ut från DN i Somras

Fotograf: Vår Tuk-tuk guide Tiago i Lissabon…

”At home or abroad, one tends to avoid “touristy” activities. “Tourism” is what we call traveling when other people are doing it.”

En kompis sms:ar från Gdansk. Hon har betat av must-sees och undrar vad hon ens gör där. “Jaha nu har vi sett detta. Sen då? Vad är meningen med allt det här?”
Vi pratar om man numera kanske bör resa med ett tydligare “mission”? Som en bildningsresa med ett specialintresse? Hitta unika trädgårdar att se från Flen till Marseille, lära sig göra träskor i Holland, hitta bästa pralinen i Belgien? Hjälpa till med olivskörden i Italien, kanske?

Eller är jag bara privilegierad och fantasilös?

Jag tänker att mycket av resandet förut omedvetet gick ut på att shoppa även om jag inte var en storshoppare. Men butikerna på något sätt ledde vägen. Nu konsumerar vi kanske snarare idéer, ställen, secondhandaffärer, snygga Instagrambilder men det är fortfarande konsumtion…

Överallt dit vi går är packat med folk och på de ställena som kanske lyckas vara lite mer orörda känner jag mig snarare smutsig. Som att jag roffar åt mig mer av kakan jag kanske egentligen inte behöver. Det är som att jag har förlorat mitt VARFÖR. Jag kan inte längre riktigt motivera varför jag gör det jag gör. Lust räcker inte, det ekar tomt. För på vems liv vilar egentligen min lust? Och skulle jag inte kunna hitta den på ett annat sätt?

Jag är väl medveten om att det här är privilegierade tankar. Jag har tid att tänka på detta och har råd att resa. Haft ynnesten att få se mycket. MEN JUST DÄRFÖR måste jag väl ta tag i dem? Rannsaka mig själv och vad vi håller på med?

Vad är egentligen skillnaden med att vara i Kenya och se vilda djur men som ändå är tillräckligt tama så de latar sig framför bilkön med 100-tals andra turister och vara på ett zoo? Och för vem gör vi det egentligen? För mig? För djuret? För instagrambilden? För att bli mer poppis hemma? För att pricka av någon slags global "‘Bucket-list” av saker vi borde se?

“The Cheetahs Made a Kill. Then the Safari Trucks Swarmed In”. Gåvoartikel från NYT (ett par år på nacken) från hur det tydligen ofta ser ut på safari. Se filmen de skriver om i artikeln ovan eller här på X

“A tourist is a temporarily leisured person who voluntarily visits a place away from home for the purpose of experiencing a change.”

Same same but very different

Barcelona är för varmt så vi drar strax söderut - till Sitges. Tåget är smockat med folk som flyr innerstaden för stranden över dagen. Jag badar i ett pissljummet hav för första gången på fem år. Det är ljuvligt.
Åh vad fint det glittrar hinner jag tänka…
Tills jag inser att det är små små, små bitar plast som virvlar runt överallt i havet. Jag simmar i en snöglob! Överhör en badvakt säga att han bara doppar sig tidigt på morgonen för då är det rent. Jag dyker ner i en våg och försöker njuta ändå.

Vi börjar prata om var man kommer om man skulle simma rakt till andra sidan. Är det Mallorca, Korsika, eller vänta lite.. kanske Lampedusa? Tankarna går då till alla båtar med människor på flykt. Man hör inget om dem längre. Finns de inte då?
Lite senare på kvällen ser jag på Instagram hur IDF jagar folk i Gaza som försöker fiska. Det finns ingen mat. Folk blir skjutna när de desperat försöker lösa situationen till sjöss. Och Greta seglar med the Freedom Flotilla.

Samma hav jag plaskar i. Bottenlös skillnad.

Medelhavet värms upp 20% snabbare än genomsnittet
Plastic pollution treaty killed by the US (The Guardian)
At least 10,457 migrants died or disappeared while trying to reach Spain by sea in 2024 (de flesta via Atlanten)

Om brevet är för långt för att få plats i din inkorg - klicka här för att få upp den i sin helhet.

”I got 99 problems but the fires aint’t one”
Yet

En annan dag åker vi med kompisar norr om Barcelona. Vi skulle besöka andra vänner från Bali. På väg dit piper det plötsligt högljutt och ihållande i allas telefoner. Samtidigt. Det är surrealistiskt, som i en film. Översvämningsvarning i området. Huset vi var på väg mot, ligger vid en flod dvs utsatt läge. Vi bestämmer oss för att åka hem igen. Spanjorerna berättar minnen och hemska historier från översvämningarna i Valencia förra året. Samtidigt får vi videos från andra bekanta i närheten; vattnet når över en meter på gatorna.

Tillbaka i stan är himlen mörk som natten fast det är eftermiddag. Vatten forsar ur brunnarna. En femtonåring på elcykel får vattenplaning i en nedförsbacke och sladdar framför bilen och stannar tio centimeter från våra däck. Han reser sig, tack och lov oskadd, och cyklar vidare. Extremväder kan också vara sånt här - vardagliga situationer som plötsligt blir farliga.

Några dagar tidigare hade vår dotter fastnat utanför Marseille när skogsbränder härjade. Tåget stod still i timmar, utan information. Till slut fick de kliva av. Inga bussar, inga hyrbilar. De lyckades få skjuts av en äldre svensk man till Nice. Han kunde knappt hålla sig på vägen. Ett litet äventyr för dem - en ny verklighet för de som bor där. En månad senare drabbades området igen, nu av den värsta branden i Frankrikes historia.

Kändes idiotiskt att åka från Paris rakt mot brandområdet i Marseille, även om vi skulle till Barcelona. Här åker vi förbi ännu en skogsbrand mitt mellan Lissabon och Bilbao.

1628 stora bränder har det varit i Europa hittills under 2025 (under 2024 - 1089st) vilket innebär utsläpp av CO2 vilket motsvarar 14.11 miljoner ton. Jämför det med att vi bör ligga på ca 1 ton utsläpp per person och år

Dicktators - kakel-gatukonst i i Lissabon.

”Att resa är bra för att få förståelse för andra kulturer och bygga broar”

Vi är på ett café och äter frukost. Plötsligt inser jag att det ser precis ut som många caféer hemma i Stockholm, och i Barcelona, och i Lissabon. Avokadomacka med pocherat ägg. Cappuccinon är lite blaskigare i Spanien men havremjölk finns överallt - till och med i Frankrike. Caféerna ser inte bara ut som varandra utan egentligen ser de ut som caféer på Bali. Gråkalkade väggar, raffialampor, trä som möter betong. Kanske lite neon.

Möter vi lokalbefolkningen eller ser vi dem bara?
Om jag är riktigt ärlig. Blir de snarare en slags kuliss av det vi förväntar oss att se? Åh se där - en fransman med en baguette under armen! Så typiskt och fint! Pratar vi med hen? Knappt va?

Städer har blivit karikatyrer av sig själva med merch och allt? Tänk Reffen i Köpenhamn som på ett par år förändrades från ett slags lokalt genuint street-food initiativ till att bli kommersiellt och urvattnat där kedjorna numera serverar maten med snyggt tagna bilder i menyn som inte alls liknar det man får på tallriken...

Hur många minnesmonument behöver vi besöka IRL för att förstå att ”Aldrig igen” sker just nu?

Tänker så ofta på vad Gurgin brukar säga:
”Vi vill resa till andra länder för att lära oss om andra kulturer men vi känner inte ens våra grannar…

Vi är i Paris - ser på Instagram om vad som verkar vara en underbar installation på Grand Palais. Brasilianaren Ernesto Neto har vävt ett stort nät som biter sig fast i den otroliga byggnaden. Kommer dit och inser att det var bättre online. Coolare, mäktigare. Snyggare. Lite som att fotboll kan vara mer intressant hemma i soffan för det finns repriser och närbilder…

Tänker på när jag var yngre. När det inte gick att se allt innan. Med ett klick kunna köpa allt från hela världen. Man hade en Lonely Planet och följde en gammal referens någon skickat in. Min man som är halvamerikan, minns somrar i Seattle när han hörde låtar som inte nådde Sverige förrän tio månader senare.
Att resa var att upptäcka på ett annat sätt (säger inte att det var bättre förr. Men…) - uppleva något för första gången inte följa ett viral klipp och tusen recensioner innan man bestämmer sig för att testa något “nytt”. Om jag inte sett bilderna på nätet i Paris hade jag nog tyckt om det mer. Blivit wowad av själva upplevelsen. Nätinstallationen var ju ändå mäktig.

Självklart lägger jag ut en bild på Instagram.
En amerikansk vän säger: JAG MÅSTE ÅKA DIT!

Klipp på Insta när Filip & Fredrik tillsammans med Björn Gustavsson diskuterar hur snabbt man kan avverka turistmål. Jag undrar mest -varför försöker de ens?

”After all, you say to yourself, the whole point of traveling is to break out of the confines of everyday life. But, if you usually avoid museums, and suddenly seek them out for the purpose of experiencing a change,
what are you going to make of the paintings?”

På Bali kan du hyra flowing dresses vid snygga photo-op ställen… Googla flying dress Bali så får ni sedan se hur unika bilderna blir…

The Airbnb-ification av världen. Hur all stil blivit mer likriktad vart man än går…

Airbnb-ification i Financial times (Archived)
”Because these interiors are designed to be consumed as images on a screen. They are designed to seduce with an idea of generic global familiarity. They represent a lifestyle that is metropolitan, chic, minimal and self-congratulatory. You enjoy the image because this is how you imagine you might want to live. You recognise it already. What is happening here is a kind of invidious digital aesthetic seepage, an unintentional effect of the gradual global convergence of the interior. There is an irony to this because Airbnb seeded an idea of authenticity.”
Aestethic gentrification en annan bra artikel om fenomenet i The Verve

Vill jag att mitt smultronställe invaderas av sjukt många turister?.

”Jag mår inte bra av vintern”.

När vi kommit hem diskuteras turism i P1. ”Vi har tillväxtmål - det är bra om det ökar” ”Turismen är toppen för ekonomin”.
Visit Dalarna vill gärna att boenden talar om hur hållbara de är, samtidigt som de är glada för fler vinterturister som flyger till Sälen. Nya direktlinjer från England firas. “Coolcation” är nästa trend. Planterad svensk “skog” lockar.

Många säger att de måste resa för att överleva vintern. Jag fattar känslan. Känner det ibland själv. Men vad är det egentligen i våra system som gör att vi inte klarar vintern? Jobbar vi för mycket, stressar desto mer? Att vi ska ha samma tempo året runt? Är det inte det vi borde gräva i? Varför?

Om vi ändå ska tänka det egoistiska spåret
- älskar vi ju samtidigt våra egna, gärna hemliga, smultronställen – tomma, orörda.

Vi invaderar andras favoriter men tycker det är okej. För oss är det tillfälligt, för dem som bor där är det permanent.

Hur skulle vi känna om det blev fullt med folk överallt här hemma? Om små lokala butiker och restauranger byttes ut mot krimskrams tillverkat i Kina? Äkta lokal Järnaglass direkt från fabrik i Holland. Vad är våra gondoler och tuk-tuks? Skidsafari? På hjul i Leksand city, för snö finns det inte längre eftersom vi har nått “peak-snow”.

”Jag klarar inte av värmen kommer ju folk att säga”
Vad säger vi då?

Orden kommer komma från både turister och flyktingar…

Enligt Forbes är den globala trenden att 28% av resenärerna söker sig till kallare semestrar dvs coolcation. Och fler och fler förlägger sin semester för att undvika värmetoppar och extremväder under högsäsong vilket charterbolagen utnyttjar för att tjäna mer pengar.

Mitt Bali-gäng på reunion i södra Portugal. Även om vår resa släppte ut mindre med tåg, sa vi ju ja till att ses - vilket innebar att andra flög dit…

Men gud vad du är negativ! Resa är väl inte bara dåligt?

Nämen såklart det inte är. Det var underbart att träffa gamla vänner, få värme på kroppen och havets sus. Att bli påmind om att världen är stor och knasig. Och så likt hemma men ändå inte. Som det står i ”A case against travel” - kanske är det perspektivet med hemma som gör mest nytta. Att man lär sig tycka om det mer. Har något att jämföra med.

Det var fint att ännu en gång svetsas ihop som familj till den graden att ingen orkar med varandra längre nu när vi är hemma. Att om man inte är så bra på det i vanliga fall - tvingas ut ur våra invanda mönster men ändå veta att man har tryggheten kvar när man kommer hem. När man reser har man inget val. Vi måste umgås. Det skulle man säkert få en vecka i fjällen också men det är lite mer en ”hard sell” för tonåringarna.

Vet inte om det här anses vara en legit undersökning men säger ändå något? De flesta turisterna tänker att de inte är som andra turister.

”Vi vet att vi måste simma men det går inte än, för vattnet är bara upp till anklarna”

Jag tror att resa är bra, att det utmanar och frigör. På olika sätt för olika människor. Vissa kan bo på Bali i ett år och inte lära sig någon om landet de flyttat till eller människorna där. Andra åker på en charterresa med helpension och livet förändras helt.

Men samtidigt tänker jag att just nu, i denna tid i världshistorien måste vi omvärdera allt. Om vi väntar med att resa annorlunda så kommer vi inte ha en planet kvar (Läste ni att vi går mot 13 graders uppvärmning!!)

Det suger.

För på ett individualistisk plan så älskar jag att dra iväg en helg och leva ett annat slags liv. Men det är väl just det – att det är väldigt egoistiskt?
Kortsiktigt.
För som sagt, ändrar jag verkligen vanor? Blir jag något annat eller tar jag bara en paus från att dissonansen i verkligheten blir mer och mer öronbedövande?
Gäller det snarare att kavla upp ärmarna och göra jobbet – utmana det som skaver? Sitta lite lugnt i båten hemma och försöka upptäcka nyanser, i det lilla.

”If you think that this doesn’t apply to you—that your own travels are magical and profound, with effects that deepen your values, expand your horizons, render you a true citizen of the globe, and so on—note that this phenomenon can’t be assessed first-personally. Pessoa, Chesterton, Percy, and Emerson were all aware that travellers tell themselves they’ve changed, but you can’t rely on introspection to detect a delusion. So cast your mind, instead, to any friends who are soon to set off on summer adventures. In what condition do you expect to find them when they return? They may speak of their travel as though it were transformative, a “once in a lifetime” experience, but will you be able to notice a difference in their behavior, their beliefs, their moral compass?
Will there be any difference at all?”
(De flesta engelska quotes i denna text kommer från “A case against travel”)

Slutligen, forskning på det:
”We are entering a time of non - traveling säger Stefan Gössling”

Jag frågade Sofia Lindström som har varit engagerad i hållbar turism i över 15-år om hon hade mer tips och idéer om det jag skriver. Några av länkarna ovan kommer från henne och hon skriver bra om det på Instagram - Följ!
Ett av hennes tips var denna föreläsning med Stefan Gössling från tidigare i år (ovan)

Några take-aways:

Det kommer bli svårare att resa. Dyrare pga : extremväder, att försäkringar kommer bli svårare att få och gå upp i pris, mat kommer bli dyrare, peak snow är passerat, stränder blir mer och mer eroderade, Dyrare med energi dvs flygbränsle, energi till mer användande av AC etc.
Turism står för ca 8,8% av alla utsläpp - samtidigt som bara 2-4% av världens befolkning flyger utomlands varje år.
Turismen växer med ca 3,5% per år alltså mer än genomsnittliga ekonomin i världen som ligger på ungefär 1,5% tillväxt.
Amerikanare, kineser och Indier står för mest turism - 39% av totalen. Svenskar flyger 5 gånger mer än genomsnittet.
Flyget är och förblir det stora problemet och står för 52% av turismens utsläpp. Bara det att man är på resande fot gör att man släpper ut mer. Flyget är också svårt att göra fossilfritt.

Fyra bromsklossar till att tursimen inte förändras:
- Petromaskulinitet: det vi ser i USA nu som exempel. Som reaktion mot förändring. Hålla kvar i det gamla “olje-tänket”
- Techno-optimism: Flygbolag har senaste 45 år tjänat mindre än 1 dollar per passagerare - totalt! De är alltså extremt olönsamma. Att byta till SAF - bränsle skulle innebära att det kostar 200% mer än nu. Det skulle alltså inte gå. (Just nu får man blanda in mest 50% SAF men det ligger bara på runt 2%)
- Boosterism: man vill att vi ska ha mer turism. Men tillväxt går inte ihop med utfasning av fossila bränslen. Det är fysiskt omöjligt!
- Network capitalism: vi är alla influensers, varje resa och flygplansfönster som postas cementerar en norm. Och de 100 största travel-influencers når runt 100 miljoner människor vilket också sätter en standrad.

ÄR man intresserad finns det massor av spännande forskning på turism av Gössling

scoopempire

A post shared by @scoopempire

Sofia förespråkar också att vi ska turista genom att cykla. Bidrar mest av allt till den lokala ekonomin och är skonsammast! Se där! Ber alla titta på 2-min filmen om Bike-packing in Iran <3

Nu vill jag höra vad ni tycker och tänker om att resa?

Hoppas ju på att ni kan hjälpa mig att tänka på detta <3