Tack för en tankeväckande artikel som resonerar djupt med vad jag sitter med själv. Jag får allt svårare att turista långväga, och det perspektivskiftet har öppnat upp mina ögon för det vackra i Sverige. En utmaning jag har dock är att familjen tänker olika, och möjligtvis får jag kompromissa in en resa söderut. Jag gissar dock att jag kommer sitta med samma beska smak i munnen som du, vilket gör den negativa effekt redan bär med sig än svårare att bära.
Jag har några vänner/kollegor som jobbar för ett skifte mot regenerativ turism, bland annat genom att jobba med platser, vilket är ett steg på vägen. Det känns dock svårt att även om en lokal plats ställer om så att turismnäringen där görs så att människor, företag och natur blomstrar och ger mer liv, få den regenerativ i sin helhet ifall turister reser långt för att komma dit. Turismen behöver bli mer lokal och närhetsorienterad.
Tack för din kommentar! Jag tänker att det är ju inte svart eller vitt men kanske viktigt att prata om detta och tänka ett par varv längre innan man åker. och förväntningar men kanske också kunna stå för de val man har gjort. Regenerativ turism låter ju bra men jag blir ockås orolig att om det blir för många så tappar men grunden till det hela eftersom det skalas...
Finns så mycket olika att tänka om detta. Tack! Du sätter som vanligt fingret på många saker.
Blir helt snurrig av världen vi skapar, feedbacklooparna som gör att allt bara blir mer, större, snabbare etc. Vi egentligen mest dra i nödbromsen. Återbefolka landsbygden, bygga byar, ta hand om varandra, djuren, naturen och leva utan att rusa runt. Sluta med bucket-lists, sluta med stress och måsten. Skulle gärna resa till olika delar av världen men att då ha som mål att bo hos någon, kanske jobba där ett tag, kanske för att lära mig något jag skulle ha nytta av när jag kommer hem igen (inte flyga i så fall såklart). Skulle gärna ha en plats dit andra kan komma, landa, lära sig och sen kanske gå vidare stärkt i den förändring vi behöver åstadkomma.
Angående din "Läste ni att vi går mot 13 graders uppvärmning!!"-kommentar:
Var i artikeln du länkade står det?
Det står att de beräknat att en dubblering av atmosfäriskt CO2 hade resulterat i en ökning av 13 grader. Ingenstans i artikeln står det huruvida vi är påväg dit (vare sig hur sannolikt det är eller hur snabbt det isåfall skulle gå).
Du kan alltså inte dra den slutsatsen. Annars kan du lika gärna säga "vi går mot 130 graders uppvärmning", och syfta på vad ökningen hade varit om vi plötsligt tiodubblade CO2-koncentrationen.
Var försiktig innan du sprider såna domedagstolkningar. Det vattnar ur folks förtroende för klimatkrisens allvar ifall det visar sig vara en feltolkning av forskningen.
Håller med om att jag kunde nyansera det samtidigt som hur jag tolkar det så är det ju så med dagens utsläpp och utan att vi minskar så underskattar vi vart vi är på väg. Så om inget görs även om det är på lång sikt är vi på väg mot 13,9 - så står det väl ändå. De vill väl just belysa att vi inte räknar med alla slags utsläpp. Det finns ju även mängder av forskare som tycker att IpCC scenariet är för lågt satt. Och enligt denna forskning är vi då inom hundra år snarare mot 7 graders ökning? Jag ser inte detta som domedagstolkning. Ser inte att det ser så ljust ut för mänskligheten över ens tre grader... så vet inte om det gör så stor skillnad. Samt personligen är jag mer rädd för all hope-ism som urvattnar det allvarliga läget vi är i... (Även om two wrongs doesn't make one right)
Funderingar som tål att funderas på, inte minst när för oss en resa till norra Spanien hägrar i oktober, om nu inte allt brinner ner, eller upp.
Läste en nekrolog i tidningen härom dagen om resande. Ingen retroaktiv skugga över personen och så här skrev vänner (mitt hen:ande):
Resor var inte bara ett intresse; det var en livsnödvändighet för hen. Redan i ungdomen bestämde hen sig för att under sitt liv avverka samtliga kontinenter. Om man bortser från Antarktis lyckades hen med råge. Vi imponerades särskilt av endagstripperna till London: take-off tidigt på morgonen och hem med sena kvällsflyget. Bara för att hen kunde - och ville.
Så, resande som sådant är intressant och värt att fundera vidare på, tex. hur hade världen sett ut med alla i ett 15-minuterssamhälle från dag 1?
jamen jag kan som sagt känna igen mig i det där. OCh har det fortfarande i mig men vissa saker har vi ju bestämt oss för att det ska vara xyz men samtidigt är det inte så längre och knopp och kropp hänger inte med. Många tycker ju en helt vanlig t-shirt är snyggare om det står Balenciaga på lappen inne i tröjan än H&M även om de faktiskt skulle kunna vara tillverkade i samma fabrik med samma material av samma sömmerskor. Så kanske vad är den upplevda idén om resandet och vad är det egentligen vi får? När dissonansen inte riktigt blir synad så rusar vi bara på och jag tror mår sämre och sämre?
Tack för en tankeväckande artikel som resonerar djupt med vad jag sitter med själv. Jag får allt svårare att turista långväga, och det perspektivskiftet har öppnat upp mina ögon för det vackra i Sverige. En utmaning jag har dock är att familjen tänker olika, och möjligtvis får jag kompromissa in en resa söderut. Jag gissar dock att jag kommer sitta med samma beska smak i munnen som du, vilket gör den negativa effekt redan bär med sig än svårare att bära.
Jag har några vänner/kollegor som jobbar för ett skifte mot regenerativ turism, bland annat genom att jobba med platser, vilket är ett steg på vägen. Det känns dock svårt att även om en lokal plats ställer om så att turismnäringen där görs så att människor, företag och natur blomstrar och ger mer liv, få den regenerativ i sin helhet ifall turister reser långt för att komma dit. Turismen behöver bli mer lokal och närhetsorienterad.
Tack för din kommentar! Jag tänker att det är ju inte svart eller vitt men kanske viktigt att prata om detta och tänka ett par varv längre innan man åker. och förväntningar men kanske också kunna stå för de val man har gjort. Regenerativ turism låter ju bra men jag blir ockås orolig att om det blir för många så tappar men grunden till det hela eftersom det skalas...
Finns så mycket olika att tänka om detta. Tack! Du sätter som vanligt fingret på många saker.
Blir helt snurrig av världen vi skapar, feedbacklooparna som gör att allt bara blir mer, större, snabbare etc. Vi egentligen mest dra i nödbromsen. Återbefolka landsbygden, bygga byar, ta hand om varandra, djuren, naturen och leva utan att rusa runt. Sluta med bucket-lists, sluta med stress och måsten. Skulle gärna resa till olika delar av världen men att då ha som mål att bo hos någon, kanske jobba där ett tag, kanske för att lära mig något jag skulle ha nytta av när jag kommer hem igen (inte flyga i så fall såklart). Skulle gärna ha en plats dit andra kan komma, landa, lära sig och sen kanske gå vidare stärkt i den förändring vi behöver åstadkomma.
Jamen precis så. Tänker jag också. Och hör dig och fattar känslan <3
Angående din "Läste ni att vi går mot 13 graders uppvärmning!!"-kommentar:
Var i artikeln du länkade står det?
Det står att de beräknat att en dubblering av atmosfäriskt CO2 hade resulterat i en ökning av 13 grader. Ingenstans i artikeln står det huruvida vi är påväg dit (vare sig hur sannolikt det är eller hur snabbt det isåfall skulle gå).
Du kan alltså inte dra den slutsatsen. Annars kan du lika gärna säga "vi går mot 130 graders uppvärmning", och syfta på vad ökningen hade varit om vi plötsligt tiodubblade CO2-koncentrationen.
Var försiktig innan du sprider såna domedagstolkningar. Det vattnar ur folks förtroende för klimatkrisens allvar ifall det visar sig vara en feltolkning av forskningen.
Håller med om att jag kunde nyansera det samtidigt som hur jag tolkar det så är det ju så med dagens utsläpp och utan att vi minskar så underskattar vi vart vi är på väg. Så om inget görs även om det är på lång sikt är vi på väg mot 13,9 - så står det väl ändå. De vill väl just belysa att vi inte räknar med alla slags utsläpp. Det finns ju även mängder av forskare som tycker att IpCC scenariet är för lågt satt. Och enligt denna forskning är vi då inom hundra år snarare mot 7 graders ökning? Jag ser inte detta som domedagstolkning. Ser inte att det ser så ljust ut för mänskligheten över ens tre grader... så vet inte om det gör så stor skillnad. Samt personligen är jag mer rädd för all hope-ism som urvattnar det allvarliga läget vi är i... (Även om two wrongs doesn't make one right)
Tack för tänkvärd artikel . Mkt igenkänning och svårigheten i att tvätta av sig känslan av unikhet i det man gör. Det är inte jag , det är dom …
alltid lättare om det är dem ju? <3
Hej.
Funderingar som tål att funderas på, inte minst när för oss en resa till norra Spanien hägrar i oktober, om nu inte allt brinner ner, eller upp.
Läste en nekrolog i tidningen härom dagen om resande. Ingen retroaktiv skugga över personen och så här skrev vänner (mitt hen:ande):
Resor var inte bara ett intresse; det var en livsnödvändighet för hen. Redan i ungdomen bestämde hen sig för att under sitt liv avverka samtliga kontinenter. Om man bortser från Antarktis lyckades hen med råge. Vi imponerades särskilt av endagstripperna till London: take-off tidigt på morgonen och hem med sena kvällsflyget. Bara för att hen kunde - och ville.
Så, resande som sådant är intressant och värt att fundera vidare på, tex. hur hade världen sett ut med alla i ett 15-minuterssamhälle från dag 1?
Hälsningar
Mikael :- )
jamen jag kan som sagt känna igen mig i det där. OCh har det fortfarande i mig men vissa saker har vi ju bestämt oss för att det ska vara xyz men samtidigt är det inte så längre och knopp och kropp hänger inte med. Många tycker ju en helt vanlig t-shirt är snyggare om det står Balenciaga på lappen inne i tröjan än H&M även om de faktiskt skulle kunna vara tillverkade i samma fabrik med samma material av samma sömmerskor. Så kanske vad är den upplevda idén om resandet och vad är det egentligen vi får? När dissonansen inte riktigt blir synad så rusar vi bara på och jag tror mår sämre och sämre?