#16 Radikal acceptans. "It is what it is 🤷🏻‍♀️"

Now deal with it.

För att gå rakt på sak så är min största frustration för tillfället oförmågan att ta in och hantera elefanten i rummet.
Men det är väl därför det är just en elefant i rummet?

Men jag märker också när jag är ute och möter folk, föreläser och snackar om dessa ämnen att det är förlösande att faktiskt agera, att se och titta på elefanten som alla vet står där. Tanken på det jobbiga är ibland jobbigare än själva görandet! Och det bör vi ta med oss.

Radikal acceptans

Stötte på detta utryck i förra veckan och tänkte först: ännu något som har radikalt framför sig; radical hope, radical change, radical candor, radical… antar att det är frustrationen ovan som gör att man vill skriva RADIKAL framför allt man företar sig?
Men sedan landade jag i att det nog är så jag ser på de utmaningarna vi nu har i världen. Forskarna har sagt sitt. It is what it is - men hur kommer vi nu vidare? (lite som ett war room i Game of Thrones ovan. Korten är på bordet - let’s go!)

Det är ingen idé att jag vältrar mig i skuld och skam och ojande om saker jag gjort tidigare (klart jag hamnar där ibland ändå - men det gagnar ingen.) Nu vill jag ta tag i sådana saker jag faktiskt kan göra något åt - att det inte är för sent att försöka.

Radical acceptans handlar iallafall om att ganska krasst titta på de problem/utmaningar man står inför och föröka att inte sugas med ner i känslorna. Att det finns smärta i livet är oundvikligt men hur kan vi försöka se på det utan att det blir till ett lidande?

Det handlar om att försöka acceptera det som är, med alla sinnen men kanske inte att godkänna dem. Genom att acceptera att vi inte kan kontrollera vissa saker så kan vi också betrakta dem med andra ögon och försöka hitta ett sätt att leva i det hela.

Krasst sett - vi kan acceptera att klimatkrisen är här. Men vi kan inte acceptera att det är kört - för vi har fortfarande en delaktighet i det hela.

• Radikal acceptans I Psychology today samt i Hopeway och på svenska i hantera känslor.

Valfrihet, på naturens villkor, inte mitt subjektiva villkor = ett prioriteringsskifte

En vän sa till mig för ett tag sedan. - Men Isabelle om du vill att alla ska förändras så har alla olika skalor och idéer. De kan ju inte förändras på dina villkor. För någon som äter kött 7 dagar i veckan så är det en jätteuppoffring att äta kött 1 dag i veckan eller bli vegetarian. Och din skala, det du jämför dig med så finns det säkert folk som gör mer än dig och tänker att du inte gör tillräckligt.

Som vanligt när man blir kritiserad så kände jag mig träffad och jag var tvungen att suga på den karamellen lite. Ja, såklart vi har olika skalor.

Men det stora skiftet i mina radikala acceptans av tillstånden i världen är nog att det inte längre handlar om din eller min skala utan planetens/ naturens skala och villkor.

Jag förändrar mina levnadssätt så att mina barn och andra ens kommer ha en chans att bo på den här planeten.

Man kan jämföra det lite med att sova. De flesta av oss mår bäst av 7-8 timmar sömn om dagen. Det är en slags naturlag/villkor/skala. Visst vi kan säkert pressa oss till att sova 5 timmar ibland eller 12 men i det långa loppet mår vi inte bra av det - så vi anpassar oss till de timmar vi behöver sova. Vi anpassar oss och fixar sovrum, sköna sängar, bygger hotell osv. För att det är en förutsättning för att vi ska kunna leva.

I min värld så gör jag alltså inte de sakerna jag alltid kanske instinktivt vill göra för att det handlar inte om mig längre, det handlar om oss. Det är inte mina villkor längre, utan jag lägger ribban efter vad forskningen ger som indikation att vi bör göra för att rädda mänskligheten.

Precis som när jag fick barn. Jag gör inte allt för mig själv längre utan jag gör det för oss. Förlorar jag en del av mig själv då? Kanske, men jag rymmer desto mer.

För mig har detta nästan blivit ett lättare sätt att leva. Och det känns bättre i magen. Lite kanske som många kände under pandemin. Det var jobbigt men också lite skönt. Det finns tydliga riktlinjer som säger att jag vi bör minska våra utsläpp till runt 2 ton per år. Och det kan gå utan att jag känner att jag vare sig späker mig själv eller gör så mycket uppoffringar.

Vi gör uppoffringar mest hela tiden så varför är det tabu i omställningen?

Är det inte också en myt att vi inte får prata om uppoffring när det kommer till klimatet? Att allt hela tiden ska vara kul, lätt, bekvämt och på samma sätt som vi alltid gjort saker?

ÄR det inte ganska ofta att när vi får kämpa lite för något så smakar det bättre? Och vi gör väl uppoffringar eller avvägningar hela tiden?

• Jag skulle vilja gå naken på stan men alla uppskattar nog inte det.

• Det vore lättast att strunta i att tvätta händerna när jag varit på toa.

• Jag skulle bara vilja äta godis och inget annat.

• Att träna är både en ynnest och ett helvete nästan varje gång.

• Jag har offrat massor med hjärnceller, sömntimmar, och egentid på mina barn men fått desto mer tillbaka.

• Jag tar en del av min söndag då och då för att rösta.

• Det händer att jag går till en restaurang som jag inte är sugen på för att mina vänner vill.

• Jag får städa extra pga att jag har en katt och tömma en äcklig kattlåda men hon är ju så gosig.

• Vi spelar inte basket hemma inomhus för att vi har grannar som bor under. Eller en gång gjorde vi visst det och då kom polisen.

• Jag viker mina kartonger i soprummet så att andra kan komma in och tar av mig ryggsäcken på tunnelbanan i rusningstrafik.

• Jag skäller inte ut någon så fort jag får lust, eller kör på någon med min bil för att de står i vägen, slänger inte heller skräp i naturen eller struntar i att jobba för att jag krasst sätt lever i ett system som nog kan ta hand om mig om jag har tur.
  
  Jag tror att de flesta av oss faktiskt gör en massa saker för andra och samtidigt när det oss själva på kuppen. Men det är jobbigare att låta bli, om andra runt omkring oss inte bryr sig alls.

Acceptera, gör mitt bästa men lite “ge upp”

Ibland tänker jag tanken att jag kanske bara ska göra mitt bästa men sedan snarare ta farväl, inte kämpa så mycket. Åka på lite resor, njuta mer av det som finns men då slår det mig igen att det kommer bara göra att jag får det värre sen… och jag vill kunna se mina barn i ögonen.

🎧Här finns två bra poddavsnitt om att ta farväl av den natur och planeten as we know it. Last born into the wilderness med gästen Dahr Jamail den första intervjun och här är den andra: Bearing witness in the path of climate disruption

---

Fast i sinnet, gamla tankebanor, livet och business as usual.

• “Flexible on the path”

  Twitterinlägget ovan fick mig att tänka på den här texten av systemtänkaren Peter Brownell “Inom en komplex, icke-linjär miljö måste vi i grunden flytta vårt fokus. Istället för att titta på innehållet, på sakerna, måste vi lära oss att istället titta på relationerna mellan dessa saker. Det är kopplingarna som är viktiga. De dynamiska relationerna mellan delarna i ett system är inte kaos, ändrar man fokus blir det möjligt att hitta en ny form av stabilitet.”

• “The Granny shot”

  Det fick mig i sin tur att tänka på det gamla podcastavsnittet om basketlegenden Wilt Chamberlain “The Big man can’t shoot” av Malcom Gladwell. Wilt valde att skjuta straffkast på ett sätt som gjorde att han gjorde färre mål bara för att undehandskastet “the granny shot” ansågs vara töntigt… värt att lyssna på även för icke-basketälskare (finns ni?) We all die in vain!

Ut(-)vecklad

• Snubblade över denna underbara och matnyttiga intervju (läs) som David Epstein gör med Adam Alter som skrivit boken Anatomy of a Breakthrough: How to Get Unstuck When It Matters Most.
  Om vi känner att vi är fast så behöver vi röra oss. Att det handlar mycket om att göra först och tänka sen , att den nya informationen vi får genom att testa oss fram ger oss feedback och riktning framåt. I den linjära världen vi är inne i nu, när vi länge tagit för givet och ungefär haft en aning om vart vi är på väg, så är vi skolade i att tänka först och agera sen. Eftersom vi numera behöver skapa något helt nytt så behöver vi testa en massa och sedan kommunicera vad vi lär oss på vägen. När vi också börjar ta tag i saker och gör så inser vi att vi inte är så fast som vi kanske trodde, och det ger oss också självförtroende att fortsätta.
  
  Det här handlar också om att vi behöver mångfald och nya gruppkonstellationer för att hitta nya vägar i omställningen pga vi behöver skapa nya sätt.
  
  

“Om vi ifrågasätter det rådandet systemet, säg evig tillväxt så får man ofta som svar; - Men vad ska vi göra då? Om man jämför det med att hålla handen på en varm spisplatta så ifrågasätter vi inte var vi ska lägga handen när det bränns utan vi lyfter handen och sedan får vi lösa nästa steg. Men att säga - “Vad ska vi göra då” är lite som att fortsätta hålla handen på spisen tills vi har hittat den bästa lösningen… “ Vi behöver alltså acceptera att handen på spisen bränns och sedan gemensamt hitta en väg framåt…”

Citatet ovan kommer från Gustaf Skarsgård i deras andra avsnitt av podden “I 12 timmen” (som jag skrev om i förra brevet).

Konsten att göra ingenting

Eller kanske schemalagd introvert tänkande?

• Olika amerikanska universitet har börjat med radiala, helt annorlunda kortare kurser som komplement, för att förbereda folk för framtiden och kanske livets svårigheter. Man får leva lite som en munk. Ta bort sociala medier, skriva dagbok och ägna sig åt inre reflektion. Andra kurser kan vara att man lägger bort mobilerna och läser en kort ledsen, som förblir ledsen bok (klassiker) under en kväll - i sträck, för att sedan diskutera den halva natten. Själva idén är att vara där det skaver. Det handlar om att ge en mer analog take på livet som komplement till annat man läser. Gåvoartikel NYT
  

• Niksen - sitter du här och gör ingenting?
  Holländarnas “Niksen” är ett sätt att aktivt njuta av och göra ingenting. Som kan vara en aktiv stund i naturen. Mitt bästa niksen är nog att surfa. Helt omöjligt att inte vara helt närvarande i nuet även om 95% handlar om att sitta ute på en planka i havet. Antingen missar man en våg eller så drunknar man (typ). Läs mer här BBC
  

---

Göra ingeting och se på en av mina favvispoddar som gjort någon slags tour docu (med frickin privatjet tyvärr och suck) som får mig att tänka på allt annat än världens tillstånd. Nu på Discovery+. Lite småmys att titta på. I avsnitt 2 är conan O’Brien med och de pratar om att en av dem inte fick komma på hans julfest. Jag har faktiskt varit hemma hos honom i LA pga konstiga orsaker. (Ok, kan inte hålla mig. Min svärmor var bästis med Conans svärmor så what does that make us?)

---

Många känslor på en och samma gång

Glöm ej att man kan vara glad, ledsen, orolig, peppad under loppet av en minut. Bara för att vi tittar på de jobbiga grejerna som jag ibland skriver om betyder det inte att livet blir deppigt!

Ta hand om er!
Puss och kram
Isabelle