#32 Ny teknik ska rädda världen!
Men jag kan knappt ha ett fungerande zoom call... och happy new hair!
Hej!
Det är otroligt hur fort något känns passé nuförtidn’ - kan jag ens önska gott nytt år? Eller är vi redan beyond? Såg många i sociala medier som beskrev 2023 som ett skitår, framförallt allmänt i världen, men jag har för mig att många även sa det om 2022 samt under pandemin? Samtidigt så listade många sina personliga erövringar och framgångar. Jag gillar att läsa dessa listor men det blir också tydligt hur lätt det är att separera det individuella med samhället, när de hänger ihop! Vårt konsumerande, renoverande, resande och affärsförträffligheter spär på de andra kriserna om än i det lilla. Få verkar våga hoppa av den snurrande BAU karusellen.
Bjuder på en bild från ett annat nyår, nämligen år 2000, som jag tillbringade i Nationalparken Lencois i norra Brasilien (där det är som en öken med ett glittrande krtistallblå flod i mitten) utan el och internet samtidigt som världen höll andan inför Y2K buggen som ev. skulle lamslå världen. Det var befriande att då vara i mitt i ingenstans, bortkopplad och samtidigt undra om världen hade rasat. Det hände ingenting.
Detta nyår var lite tvärt om. Hade tvingat mig till en mobilfri ledighet som jag inte klarade men låtsades klara av. Att se döda och lemlästade barn helt ofiltrerat dygnet runt - vad gör det med oss? Såklart inte värre än uppleva det IRL men det är ändå en fucked up värld. Vi pratar inte känslor överlag, får ingen hjälp, vet inte hur vi ska påverka politiker och andra makthavare förutom att kanske rösta men sen ska vi bara ta emot alla dessa nyheter - alla dessa problem i världen. Bered er på krig! (men skit i klimatkrisen) inte konstigt att man blir lite galen. Det är iallafall detta jag går omkring och tänker mycket på just nu. Den existentiella krisen. Hur kommer vi på djupet och inte bara framåt? För om vi inte går på djupet - vilka framåt är rätt riktning?
Åter till Brasilien och efter att en gråtande frisör hade rakat av mig håret (gråtande pga kvinnor skulle iallfall då, ha stor rumpa och låååångt hår) så skickade jag vykort hem med texten Happy New Hair eftersom ingen hade sett mig IRL under 8 månaders runtkuskande i Sydamerika. Tiden innan internet hörrni - längtar man inte ändå lite tillbaka? (hoppas även min humor blivit strået vassare)
En text i the Guardian om just var för vi inte får sluta titta och engagera oss i folkmordet i Gaza.
I am watching as a way of seeing, as a way of paying attention, as a way of knowing and in that knowing allowing the pain of that father into my body, my heart and my memory as a way of not letting him go, as a way of saying you are not alone, you are not forgotten.
//They want us to turn away. They are betting that they will outlast us and exhaust our attention with their atrocities. We must keep watching because it is only in this pain and through this pain that we will charge our resolve and our power and force America and Israel to end this bloody war. We can and we must.
Det här lilla klippet på instagram tycker jag också var bra för att sätta alla känslor i fler perspektiv och veta var man ska göra av dem. <3 indigenous solution to colonial problems. Grief is love with no where to go. Men om vi jobbar för fred och samhörighet så kommer vi också må bättre. Det mesta handlar om AGERA!
Ett annat tecken från samtiden är när jag jobbade som stylist för ett stort växtföretag och vi stylade en julkampanj för flera år sedan. Till den gjorde vi en dörrkrans i form av ett “Peace Sign”synd bara att det inte var det utan en stor Mercedeslogga… Hoppsan. Gick igenom så sjukt många människor innan det upptäcktes och var ju lätt att retuschera om. Men lite pinsamt och igen ett tecken på så många saker vi kanske bara tar för givna...
Apropå det så har jag börjat nörda ner mig i Jonathan Rowsons texter men behövs vassa hjärnceller så tar lite tid, tar dock med mig detta i en första text om fred som cast gtp fått översätta med min hjälp:
Om vi inte har en bra idé om hur samhället ska bli bättre och samtidigt är medvetna om våra sämre sidor, så är det nästan självklart att nya idéer och förändringar bara blir en del av det vanliga (adapteras) istället för att leda till riktigt djupa och långsiktiga förändringar.
//
Jag börjar förstå att fred är vår tids kamp.
Nu ser jag att att skapa fred handlar inte om att undvika konflikt, utan om att inse att konflikter är en ständig del av livet och sedan engagera sig i komplexiteten av konfliktlösning som en humaniserande och kreativ process.
Men fredens utmaning är också historisk. Fred är inte bara frånvaro av krig, utan också närvaro av kvaliteter som harmoni, ömsesidighet, förtroende, vänlighet, vänskap, fredligt språk och ledarskap, samt ritualer för att fira fred. Alla dessa saker uppstår dock mitt i olika typer av problem och är relaterade till samhällets, ekonomins, politikens, teknologins och kulturens möjligheter under sin tid. Det är väl känt att fred inte bara är något vi har, utan också något vi måste skapa, jobba för och det måste göras med tanke på den tid vi lever i.
//
Att skapa fred verkar handla om att öka vår personliga, kulturella och institutionella förmåga att hantera konflikter samtidigt som vi gradvis tempererar viljan att vara våldsam. År 2024 blir frågan då: Vad innebär det på global nivå?//
Som Marcel Proust sa en gång: "Den riktiga resan av upptäckt handlar inte om att leta efter nya platser (landskap), utan om att se med nya ögon."
När jag började engagera mig i klimatfrågan så var just krig och oroligheter det som jag vägrade prata om och på något sätt gå mot i tanken. Samtidigt har det hela tiden varit det jag varit mest rädd för och som jag sett som ett tydligt och oundvikligt scenario som nog händer snabbare än att hela planeten blir en kokande version av Costners Waterworld. Att när vi får ont om mat, ojämlikheten blir större, vi pratar mer i termer om vi mot dem, fake news osv folk blir arga och rädda så är det konflikter det skapar. Lägg på en massa flyktingar och ai på det, och det är en enorm sörja känslor, ideér men kanske framförallt rädsla som vi ska försöka hålla ihop. Texterna ovan får mig dock att tänka att det är fredsbevarande åtgärder som också behövs satsas rejält på, inte bara mindre koldioxidutsläpp… synd bara att det är ännu en grej som regeringen drar in pengar för (svenska freds).
“Inga stora män har någonsin fixat någonting” såg en intervju i Nyhetsmorgon med journalisten Lasse Berg som precis kommit ut med boken “Tillsammans” - människan som människans räddning. “Han varnar här för att mänsklighetens utmaning är klimatförändringarnas politiska följder. Självhärskarnas berättelser säger att faran kommer från de andra, de med annan religion, härkomst eller språk. Diktatorernas lösning blir ”vi mot dom”, i stället för allas vår räddning ”vi mot den”, klimatets härdsmälta.”
Blir sugen på att läsa.Vilket för mig vidare i tanken till Sven-Eric Liedmans text i DN om att prioritera muskler snarare än hjärta och hjärna:
”Den ekonomiska sidan av fascismen är ofta förbisedd. Eftervärlden har mest sett våldet, fängelserna, marscherna, de historiska fantasierna. Det finns skäl att påminna om att landets namnkunnigaste ekonomer, med Maffeo Pantaleoni i spetsen, stödde Mussolinis regim. Flera av dem förblev liberaler men såg fascismen som nödvändig för den ekonomiska åtstramningen.”
Ser ut som att klimatförnekandet brer ut sig när världen blir mer och mer osäker.
Hmm hur ska jag förklara det här… Jo, jag ser fler och fler som nästan magisk klänger sig fast och önsketänker nya tekniska lösningar som inte finns än. Eller som kanske redan finns men på sådan liten skala och som antagligen skulle vara skadliga att just skala upp eftersom det också tar naturresurser och energi att både tillverka och använda. Eller att det finns ju en massa teknik som inte används, vi skulle kunna ha gröna städer och borde ha det 2023 men pengarna går till privata fickor. Så vi lever på nått otroligt hopp om superteknologisk framtid men verkligheten är att vi knappt kan ha ett zoomcall som inte strular… jag hoppas ju såklart och arbetar för en förändring men try to focus on rätt saker folk’s
Så när allt annat börjar rämna så får man panik och håller sig fast vid hoppet och då agerar man som en förnekare fastän man säger att man inte är det.
Att vara lite mer realistisk eller vilja ha en lite mer realistisk syn på det som händer är inte samma som doom?
Om vi inte diskuterar vad är doom och vad är att vara optimist - så är det svårt att hålla en konversation. Exempel på det var några VDar som gick ut i GP och tycker att vi måste skärpa oss lite… “Vi dödar de ungas framtidstro med allt domedagsprat.”
Ungefär samtidigt så släpps även boken Not the end of the world av Hanna Ritchie som jobbar bla med Our World in Data - gänget. Den här artikeln i The Guardian spreds i mina kretsar samt denna i NYT (gåvolänk) och kommentarsfälten har fyllts av tacksamma “ja, jag visste ju det suckar av lättnad” men från mina forskarvänner och andra klimatinsatta så ser man på det här som cherry picking och realtivt farligt. Och jag tänker att det hör ihop med att vilt sprida nya tekniska lösningar som bara finns men som kanske kommer göra varesig till eller från i det stora hela.. Eller zooma in på vissa fakta eftersom vi behöver se en helhet och hur allt hänger ihop. Ja, jag tycker det är kul med positiva nyheter då och då och det är roligt att läsa om nya tekniska uppfinningar men om det gör så att vi inte börjar engagera oss här och nu utan fördröjer en omställning eftersom vi tror att det löser sig så blir det problematiskt. Här går det att läsa nuanserad kritik (även i kommentarerna) mote boken och hennes uttalanden.
Vilket sedan härleder till the Stockdale Paradox
- om amiralen som var fånge i Vietnamn och som genom att vara lite mer krasst optimistisk om framtiden samtidigt som han agerade lyckades ta sig ut levande. (I detta fall låter det lite som magiskt tänkande när man har cancer men vem vet?) Vi måste orka hålla ut och då behövs ljusglimtar men samtidigt vara krassa…
Fick mig också att tänka på David Epsteins senaste nyhetsbrev som handlade om Planning Fallacy:
The planning fallacy describes our natural bias when forecasting our own productivity: we focus on the best-case scenario, or something dangerously close to it. Rarely does that scenario play out.
Följ med en hel dag hos en climate aware person och aktivist. Hur tänker han och vad ser han runt om i världen…
Apropå att inte kunna sluta kolla eller stänga av när man börjat förstå, när man väl har satt på sig klimatglasögonen så vill jag att denna 30 minuter film ses av så många som möjligt - så sprid! Tycker inte att Cover bilden ovan med glasögonen stämmer med tonen i resten av filmen som är smart och snyggt gjord med många roliga giffar och tiktok memes aktigt. Se den bara.
Tänka före köp snarar än efter
Intervjuades i SVD innan jul om dödsstädning:
– Jag ser det som ett symptom på världens överkonsumtion, säger inredningsexperten Isabelle McAllister. Vi har förlorat rim och reson kring vad vi anser oss behöva och för att inte drunkna i prylar behöver vi göra rent hus. Eller iallafall hitta mening med de saker som vi verkligen behöver hemma. Om dödsstädningen görs med intention skulle det kunna vara vägen till att sålla bland värderingar och behov genom våra ägodelar.
– Eftersom vi tidigt fostras i att belöna oss med konsumtion tror vi att prylar och välmående är tätt sammankopplade. Ju tidigare i livet som vi tänker på vad detta samlande innebär för oss och planeten, ju bättre blir det för alla.
– Vi diskuterar inte längre och har inte längre ord för hur vi inreder eller bygger ett hem, säger Isabelle McAllister och fortsätter;
– I stället fyller vi det med smak, status och stil. Mark Isitt pratar om detta i sitt Sommar i P1. I dödsstädningen skapar vi plats för att fundera över vad som betyder något och vad som är funktionellt för oss. Det är förlösande och nyttigt. Jag tror att det kan hjälpa oss släppa känslomässigt bagage, men då måste vi också se det som en lärande process, en slags prylterapi.
Sammanvävda historier om träd på HBO
Gillade även den här filmen om träd som binder ihop folk med trädgårdar och tankar om träd. Haltade lite i sin helhet men ändå väl värd att se. Om vårt förhållande till ägande av just natur, träd och kunskap om det hela.
Avrundar där för denna vecka.
Ta hand om er
Puss och kram
Isabelle
Ni kan höra av er genom att svara på detta mejl
annars Instagram @isabellemcallister eller Linkedin
Detta är/blev veckans absoluta höjdpunkt, precis vad jag behövde för att ta mig upp ur mörkret. Tack Isabelle 🙏🏼