Abundance, technofeodalism och tillväxtens magi

Hej!
Det är minst sagt en spännade tid att leva i och allt vi tagit för givet verkar vara uppe i luften. “Räkna med en cirkus om du röstar på en clown” som någon skrev i en rubrik är väl det kanske det tydligaste. Parallellt ser vi till att öka allt, mer militär, mer teknik - gå bara upp 05.00 som en framgångsrik VD och byt blod med din son så kommer världen vara din för alltid. Nirvana har aldrig varit närmre.

Samtidigt - gillar inte vi svenskar att se oss som rationella?
Världens kanske mest sekulariserade folk! Vi har lämnat trosbekännelser bakom oss. Vi tror inte på himmel, helvete eller mirakel.
Men vi tror på tillväxt. Vi tror på innovation. Vi tror på teknikens frälsande kraft. Och vi tror stenhårt.

Fine - vi kanske behöver något att tro på när allt svajar men isn’t it ironic att de som på pappret står för mest förändring - entrepenörer, tech-utvecklare, framtidsstrateger – ofta är de som numera bygger framtiden på en gammal grund. De vill inte tillbaka till det gamla – men de vågar inte lämna dess logik. Och om detta påpekas då tror man inte tillräckligt. Då vill man inte ha magi. Då är man negativ och saknar hopp…

Jag älskar också magi, idéer och innovation!
Med den lilla detaljen att vi bygger det på en mer hållbar och rimlig grund dvs konkret fakta och insikten om att vi redan är i en ekologisk djup kris. Något som faktiskt har chans att stå pall när vi går mot 6 graders uppvärmning, matsystem som svajar och framtiderna är radikala. Jag vill höra hur andra tänker kreativt utifrån dessa nya premisser. Jag vill ha ett överflöd av saker som faktiskt betyder något, som ger mening och är en del av något större. Jag vill prata om vad vi blir glada av på riktigt. (Och vad vi kan äta på riktigt, utan tillsatser, kemikalier, saker som står pall i extremväder.)

Denna vecka:
Överflöd utifrån 3 olika premisser och det man inte räknar med:

1. Altman & Co (tech-utopi): Tekniken skapar överflöd automatiskt – AGI räddar oss.

2. Techfeodalism (tech-dystopi): Tekniken skapar överflöd – men kontrolleras av makteliten.

3. Abundance Agenda (idé-utopi): Vi väljer att skapa överflöd genom idéer, samarbete och nytänk.

4. Och varför allt detta, på pappret härliga överflöd, frustrerar mig. Kort sagt eftersom ingen räknar med fysiska begränsningar och den overshoot vi redan är i. Att även om all ai i framtiden skulle hitta på någon galen fusion och lösa en evighetsprotal med ren energi och vi inte pratar om eller hårt avgränsar hur vi använder det så kommer det bli som en “ät så mycket du kan buffé” som sänker skeppet.
   Tyvärr.

---

---

Abundance, technofeodalism och tillväxtens magi

Vi befinner oss i en tid då några av världens mest inflytelserika entreprenörer och tänkare menar att vi står på tröskeln till ett teknologiskt överflöd. Sam Altman, vd för OpenAI, förespråkar idén att AGI – artificiell generell intelligens – kommer skapa ett automatiserat välstånd för mänskligheten. AI, säger han, kommer ersätta arbete, generera energi, bygga företag och sänka produktionskostnaden för nästan allt till nära noll. Allt vi behöver – mat, kunskap, hälsa, energi – kommer att vara “bara en prompt bort”.

Technofeodalism
Ekonomer som Yanis Varoufakis menar att vi kanske redan har passerat kapitalismen och trätt in i en ny ordning: technofeodalism. Här är det inte längre företag som konkurrerar på öppna marknader, utan plattformsägare som kontrollerar själva spelplanen. Amazon, Google och OpenAI agerar inte på en marknad – de är marknaden.

I denna logik blir compute – datorkraft – den nya jorden. Företag betalar för att få bruka den, användare beskattas i form av data, och innovation sker på nåder. Det handlar inte om att sälja produkter – den som äger infrastrukturen kontrollerar framtiden.

I detta skifte har vinstlogik ersatts av dominanslogik: affärsstrategier som blitzscaling handlar inte om lönsamhet, utan om att växa snabbast för att kväva allt motstånd. Abundance-retoriken blir då en till synes generös vision – men bakom den döljer sig en maktekonomi där “gratis” alltid betyder “i utbyte mot kontroll”. (Läs mer hos Tomas SEO som skrivit utförligt om detta. )

Boken Abundance och the The Breakthrough Institute (BTI)
Parallellt växer en ny techno-liberal optimism fram i form av det som The Breakthrough Institute (BTI) kallar The Abundance Agenda, en ecomodernistisk take på världens problem. Ezra Klein och Derek Thompson har precis släppt en ny bok som heter just The Abundance. Deras lösning på samtidens kriser – från bostadsbrist till klimatförändringar – är inte mindre, utan mer: mer tillväxt, mer infrastruktur, mer teknik. De menar att vi fastnat i en politik av begränsningar och måste börja tro på möjligheten att expandera igen.

Och denna idé – att tillväxt är framtidstro – har också slagit rot i Sverige. Borgerliga röster som Per Schlingmann argumenterar för att tillväxt är svaret på vår oro: med mer tillväxt frigörs resurser till polis, skola, försvar och till och med klimat. Alternativet till populism, menar han, är inte jämlikhet eller systemkritik – utan ett växande "vi" där alla får mer.

Men det finns också en annan sorts tillväxttro, än mer teknologisk i sin grundton. I Sverige beskriver Arash Gilan (vd för Viva) AI och robotik som en pågående revolution – en som kommer göra världen helt oigenkännlig. Med miljardproduktion av humanoida robotar, chip i hjärnan och total symbios mellan människa och maskin, ritas framtiden upp som en film – mellan utopi och dystopi. Och hans inlägg sprids vitt och brett (okritiskt?) i sociala medier.

Vem ska skapa detta överflöd och av vilka resurser?
Tekniken tycks vara magi, inte materia.

Det är en berättelse som förför, men den rymmer ett stort glapp mellan vision och verklighet. Ingen av dessa tillväxtvurmare pratar om varifrån resurserna till denna framtid ska komma. Det nämns inte hur mycket el som krävs, vilka material som måste brytas, eller vad detta betyder för miljö, människor och global rättvisa. Vem som tillverka de robotar som ska byggas som se ni sin tur ska skapa fler robotar.

---

Nästa lager:
Innovation är aldrig neutralt

Innovation är ett av våra mest älskade ord. Det står för framtidstro, för lösningar, för allt som är nytt, snabbt och skalbart. Men innovation är aldrig neutralt. Vi kan inte inte bara titta på* vad som är tekniskt möjligt – utan om vad som är politiskt, ekonomiskt och materiellt tillåtet.
(*titta på vad som är teknisk möjligt handlar dessutom i många fall om vad vi tror kommer finnas, snart men alltså inte alls vet om det blir så, än).

Idag är det fullt legitimt att lägga miljarder på att utveckla AI som kan imitera Shakespeare eller ersätta mänskligt arbete i fabriker och skolor. Däremot ses det som omöjligt att föreslå fri tandvård för alla. Vi kan föreställa oss en värld med humanoida robotar i varje hem – men inte en där ingen är bostadslös. Vissa framtider får lov att vara "seriösa", andra får inte ens tänkas.

Mark Fisher kallade detta capitalist realism – föreställningen att kapitalismen inte bara är det bästa alternativet, utan det enda tänkbara. Andreas Malm och Jason Hickel har pekat på samma mekanism: viss typ av förändring (teknisk, marknadsbaserad) får stöd, medan social rättvisa ses som för radikal, för störande, för dyr.

---

🧱 Vem ska bygga robotarna, tekniken, överflödet – och av vad?

Det talas gärna om att framtiden är mjukvara. Men AI kräver hårdvara. Och tex. robotar är inte bara kod – de är metall, plast, litium, sällsynta jordartsmetaller, mikrochips, servomotorer. De kräver gruvor, arbetskraft, energi och logistik. De kräver transporter, underhåll, sopor. Och någon måste bygga dem och laga dem. Vad händer med dem sen? Hur länge håller de innan de måste byggas om, köpas på nytt (ny modell), återvinnas osv osv osv

Så när vi pratar överflöd och teknik.

• Vem ska tillverka det?

• Var ska materialen brytas?

• Vem får ta del av detta – och på vilka villkor?

• Hur ger det oss mat? Rent vatten?

Det är här techfeodalism möter grön kolonialism. Som Anna Branten skriver om i hennes nya The weave fanzine kolla in (och som jag snott delar av i nästa stycken):

"Techfeodalism handlar inte bara om kontroll över data, plattformar och AI – utan också om att fysiskt dominera mark, matförsörjning och naturresurser."

Det är ett systemskifte där miljardärer inte bara investerar i teknik – utan i jord. Bill Gates är idag den största privata jordbruksägaren i USA, samtidigt som han finansierar konstgjort kött, patenterade grödor och klimatteknik. Det är inte bara affärer – det är vertikal integration av framtiden. Den som kontrollerar mark, teknik och berättelsen – kontrollerar också lösningarna.

I det globala syd ser vi detta bli till grön kolonialism. Vandana Shiva, A Growing Culture och andra aktivister har visat hur "klimatsmarta" “lösningar” ofta innebär att lokala bönder tappar rätten till sitt land, sin kunskap och sin självständighet. Den som vill odla med traditionella metoder stängs ute från marknader, subventioner och framtidsvisioner. Teknologin gör dem inte fria – den gör dem beroende.

---

Haha jag både älskar det här och skräms av flummigheten.

💰 Natur som tillgång, inte som relation

Detta är en djupare ideologisk förskjutning. Naturen behandlas inte längre som något att leva med – utan som något att investera i. Vatten, mark, sol, växtlighet – allt förvandlas till "assets" i en portfölj. Nestlés tidigare VD sade redan 2005 att vatten inte borde vara en mänsklig rättighet, utan en handelsvara. Det är samma logik: den som kontrollerar infrastrukturen – kontrollerar livet.

Och detta är inte en avlägsen framtid. Det är nu. Det är redan en realitet att berättelser om teknik, tillväxt och innovation får plats i beslutsrum – medan berättelser om småskalighet, lokal kunskap, självförsörjning och omsorg marginaliseras. Det är en kamp inte bara om resurser, utan om vilken kunskap som räknas. (något vi också kan se i regerings Livsmedelsstrategi som kom ut i veckan. Se nedan)

“Det är viktigt att världen ska få Kalles kaviar!”

Teknikens magi – erbjuder framtidsdrömmar där vi inte behöver ta itu med fördelning, makt eller skuld.

Tekniken ska lösa klimatkrisen utan att vi behöver minska vår konsumtion. AI ska göra världen smartare utan att vi behöver konfrontera rasism, kolonialism eller klassklyftor. Robotar ska arbeta åt oss – men frågan vem som får äga robotarna lämnas obesvarad.

Miljardbelopp pumpas in i AI-startups som inte ens har en fungerande affärsmodell – men som lovar ”disruption”. Aktivister fängslas, fred och en mer rättvis värld anses vara utopi och drömmar.

Det är här vi måste ställa en grundläggande fråga:
Varför får bara vissa typer av förändring kallas framsteg?
Varför mäts innovation nästan uteslutande i tekniska termer – och inte i social rättvisa, ekologisk balans eller mänsklig värdighet?

---

🔧 Vad krävs – egentligen - i siffror?

Om vi skalar upp robotproduktionen till "en miljard robotar", som Musk föreslår – motsvarande ungefär ett fordon per människa – möter vi snabbt verklighetens begränsningar:

• Bilar i världen idag: under 1,5 miljarder.

• Global bilproduktion per år: ~90 miljoner.

• Robotproduktion i skala? Med en väldigt aggressiv ramp-up når vi kanske 250–750 miljoner enheter fram till 2035. Att nå 9 miljarder på ett decennium är industriellt, logistiskt och materiellt omöjligt.
  

  Det är också intressant om vi tittar på vad en Tesla’s Optimus Humaniod robot skulle kosta - mellan 20’-30 000 dollar. Boston Dynamics Robot på gifen ovan går för minst 140 000 dollar. Jag fattar att det är initialt men om vi tänker att 37% av Amerikanarna inte klarar en oförutsedd utgift på 400 Dollar och 41% inte en på 1000 dollar så snackar vi väldigt mycket pengar?

Och det är innan vi ens räknar på materialbehoven. Enligt klimatjournalisten Jonathan Jeppsson som i sin bok “Mot kollapsens hjärta” skriver om Simon Michaux beräkningar, krävs det för att bara bibehålla dagens ekonomi med fossilfri energi:

• 586 000 nya elkraftverk (idag finns ca 46 000)

• 15,6 miljoner batteriparker i storlek med världens största

• Mineraler motsvarande:

  • 1700 års koboltbrytning

  • 9920 års lithiumutvinning

  • 29 000 års germaniumproduktion

Och allt detta ska göras inom 17 år – ofta i konfliktzoner där lokalbefolkningar redan bär bördan av våra tidigare överflödsdrömmar.
(17 år - också en generös och påhittad siffra pga klimatförändringarna håller sig inte till datum och sker fortare än vad forskarna trott)

Simon Michaux har fått kritik för att räkna fel, använda ouppdaterad info om vad och hur mycket tex lithium nya batterier faktiskt behöver. Även om hans siffror skulle vara 90% fel eller heey 99% fel så är vi ändå fucked pga vi har inte den tiden. Jag hittar inga siffror som tar en mer modest take på det han presenterar utan mer bara att han har fel. Överallt möts jag av känslor och drömmar, “vi måste ha hopp”, “jag vill tänka positivt”, “vi måste växa” - som svar på hur ska det här gå till? vad räknar ni med för resurser då? Men jag får aldrig se siffror som backar upp det hela.

• De flesta nya batterifabriker är i sin linda,
  en ny intressant tråd om “hållbart” flygande kom precis ut (långt borta). Jag önskar vi hade mer tid men planeten rusar fram mot stupet (ocean acidification).

• Planet Critical lät Micheax debattera med kritikern Nafeez M Ahmed om man vill gå mer ner i det kaninhålet.

drjasonhickel

A post shared by @drjasonhickel

Men kapitalism då? Det är ju det systemet vi har?

Jason Hickel förklarar det oerhört bra i detta klipp (3 min insta ovan - klicka på bilden) hur allt detta hänger ihop och hur vi kan tänka annorlunda.

Den är en del av denna debatt Capitalism | FULL DEBATE | Doha Debates w/ Jason Hickel, Anand Giridharadas, Ameenah Gurib-Fakim (verkar vara ca 5 år gammal men fortfarande intressant) och jag kunde inte sluta titta.

Skulle säga att om ni har en timme - kolla gärna. Klippet är ett perfekt exempel på poänger jag vill säga i det här nyhetsbrevet. Alla tre i panelen vill gärna adressera ekonomisk ojämlikhet och klimatet eller att vi på något sätt bör agera inom planetens gränser. Om vi nu vill kalla det kapitalism eller post growth eller whatever, så handlar det väl om att se vad som inte funkar och hur vi kan bygga nya idéer ihop?
Vill dock säga att poängen Hickel gör genom hela debatten är hur vi inte räknar med att vi redan är i ekologisk overshoot och att mer energi leder till mer resursutnyttjande.

---

Hälsningar från Finlandsbåten!
Är på väg till Österbotten för att workshopa och föreläsa för anställda, forskare och lärare inom Åbo Akademin och Novia om polykrisen och dess framfart samt hålla i en del av en masterutbildning i Cirkulär design!
Sjukt kul - är så taggad.

Ta hand om er

P&K

Isabelle