#71 Remember who the real enemy is, Katniss!
Verklighetens många lager
Hej på er!
Nu har jag hunnit flytta, fira både en student och en grundent – och såklart även vara sjuk. Kan inte direkt påstå att jag känner mig som den skarpaste kniven i lådan just nu. Men ibland är det kanske just det man behöver: lite distans. Att få se världen med något slags trötta bakfylleögon – ni vet, när man kisar och plötsligt ser de stora dragen tydligare än detaljerna.
Jag vet inte om ni har sett The Hunger Games – den dystopiska framtidssagan som, likt mycket annan fiktion just nu, tyvärr ligger lite för nära verkligheten för att ens vara underhållande. Det absurda i samtiden och det man är van vid att göra:
"Det är så jobbigt att se alla bilder på sociala medier av slaktade människor i Gaza, så jag ska koppla av lite och se The Last of Us, där rivaliserande gäng blir fanatiska och slåss blodigt om de sista resurserna."
Jag menar… 🤷🏻♀️
Hur som helst. I en av Hunger Games-filmerna, mitt i överlevnadskaoset, fastnar hjältarna lätt i det som ligger rakt framför dem. Då blir huvudpersonen påmind av en rival: "Kom ihåg vem den verkliga fienden är."
Och det där fastnade hos mig. Kanske är det just det som sker nu – med Trumps alla märkliga utspel, med militären i Kalifornien och allt annat som flimrar förbi. Att vi ska distraheras, så att vi missar de verkligt stora förändringarna i samhället.
Därför vill jag bara påminna – mig själv och er – om att vi ständigt behöver fråga oss:
Varför görs det här utspelet? Vem tjänar på det? Vart riktas vår uppmärksamhet – och bort från vad?
Lyssna på M Gessen och se klippet om hur vi reagerar just nu. NYT opinion på Instagram.
Vi får inte glömma de stora dragen. De verkliga problemen. Grundorsakerna. Och vår egen roll – hur vi deltar, eller inte deltar, i allt som händer.
Just nu känns det som att vi bara fladdrar runt i vinden. Reagerar på allt och inget. För att det är så mycket som är så himla absurt. Hela tiden.
Några exempel:
Häftigt med krig - eller?
Ukrainas drönarattack mot Rysslands strategiska mål häromveckan beskrevs som “häftigt”, “supercoolt”, “som värsta James Bond-filmen” av folk i sociala medier.
En del av mig kan såklart förstå den reaktionen – det var strategiskt smart, och kanske till och med nödvändigt, att slå ut militära mål.
Men en annan del av mig ropar: Vi får aldrig normalisera krig som något coolt.
Det här är inte en film.
Det handlar om verkliga människor.
Ofta ganska unga, oftast män. Inte alltid goda, inte alltid onda – men ändå bara kuggar i ett mycket större spel.
Någons son. Dotter. Partner. Förälder.
Jag “håller inte på” Ryssland – men det betyder inte att jag vill att det ska bombas sönder. Det betyder inte att jag vill börja fira drönarattacker som om de vore actionscener.
För när vi börjar göra det – då tappar vi något. Kanske vårt fotfäste. Kanske vår mänsklighet.
Vi behöver väga våra ord. Vara noga med hur vi pratar om krig.
För det påverkar hur vi tänker. Vad vi accepterar. Vad vi till slut slutar känna.
Att prata om fred är inte naivt.
I en skör och polariserad värld är det viktigare än någonsin att hålla fast vid någon slags humanism. Att – gång på gång – välja fred. Att vägra glorifiera krig, i någon form. För krig föder inte fred. Det föder bara mer krig. När ska vi lära oss det?
Statsvetaren Frida Stranne skriver klokt i Parabol om just detta, i texten
“När krig är fred”. Hon lyfter hur den som påminner om historiska lärdomar – till exempel hur statsmän genom historien har lyckats hindra krig från att eskalera – ofta möts med hån snarare än sakliga motargument:
"Diplomati, förhandling eller minsta eftergift – allt är en omöjlig tanke i en idévärld där Europas ledare bestämt sig för att vi står inför en ödeskamp mellan ont och gott. Att vi genom FN-systemet kräver att andra sätter sig ner och pratar, oavsett hur blodig konflikten är, spelar plötsligt ingen roll. Inget som gäller andra gäller oss. Vi ser oss själva som den oumbärliga rösten för det goda i världen."
Energi och krig – en djupare koppling
Samtidigt mobiliserar Europa allt mer militärt, i namn av självständighet och säkerhet. Men vad driver den här mobiliseringen? Kan det i själva verket handla om energi?
Ett intressant avsnitt av Planet Critical, med gästen Antonio Turiel, går på djupet i just detta. Europa har för lite egen energi – och i ett system där "ekonomiska hjul" måste snurra krävs energi till allt. Turiel beskriver hur resursbrist driver på världspolitikens våldsamma förändringar, och hur vi kan vänta oss att de kommande åren präglas av:
militär kolonisering
matbrist
oljekriser
skenande ojämlikhet
Mellanöstern, energi och geopolitik
Två starka avsnitt av The Great Simplification, med Helen Thompson – professor i politisk ekonomi vid Cambridge – fördjupar förståelsen ytterligare:
Senaste avsnittet The Complex History of Energy and Geopolitics
Energy Crises & Global Power Shifts: The Struggle for Stability in Israel, Iran, and Beyond
Israel beskrivs där som USA:s starka utpost i regionen – och i en värld där olja och gas är alltmer begränsad är varje droppe politiskt laddad.
Gaza ett nytt Dubai?
Journalisten Matt Kennard har i sin tur uppmärksammat att det finns enorma energitillgångar precis utanför Gazas kust:
Upp till 1,1 biljoner kubikfot naturgas och mellan 1,7 och 2 miljarder fat olja, enligt British Gas. Kennard menar i klippet ovan att Israels långsiktiga intresse för Gaza inte bara handlar om säkerhet – utan om kontroll över dessa resurser. Samma granskning visar hur privata, israelisk-amerikanska företag organiserar matdistribution, ofta med hjälp av legosoldater. Det skapar ett system där det blir möjligt att förskjuta ansvar för vad som sker – trots att det är just dessa aktörer som kontrollerar mark, mat och resurser.Palantir - tech bakom Gaza och tex ICE sponsrat av högerextrema som Thiel.
Den här läsningen hos journalisten Ahmed Shihab-Eldin är även den lite svindlande… Palantir är techföretaget som började som ett CIA-projekt och har vuxit till att bli en central aktör i både krig och övervakning. Det har finansierats av Jeffrey Epstein, byggts upp av Peter Thiel och fått politiskt stöd från Trump.
Företaget levererar AI-system som:
Används för att döda palestinier i Gaza genom automatiserade beslutsprocesser tex systemet Lavender.
Bygger övervakningssystem i USA som samlar in data om befolkningen och underminerar integriteten
Samtidigt som företagets företrädare skyller på "teknologin" för de beslut som leder till död, växer ett motstånd bland aktivister och observatörer som varnar för att Palantir redan är ett hot mot både mänskliga rättigheter och demokrati - väl värt att läsa inlägget i hans nyhetsbrev och se klippen.
Svensk koppling till krig
Alice Teodorescu Måwe kan alltså vara minister och samtidigt investera i vapen i Israel? Och Sverige låter vapentransporter till Israel går via Sverige enligt BDS Sverige . På Svenska Freds hemsida kan man också se hur vi i Sverige köper och säljer vapen till ex. Israel.Och advokaten Silas Aliki skriver i Aftonbladet om hur de vapen Sverige köper från Israel är testade i combat, i Palestina samt hur även om fler röster nu höjs mot svälten och tillståndet i Gaza så nämner få den bakomliggande orsaken med allt från långvarig ockupation till var vapnen kommer ifrån.
Apropå att vi dyrkar hjältar på film men inte när de dyker upp i verkliga livet.
Jag är så imponerad av alla intervjuer jag sett med Greta sedan hon började seglatsen och sen kom hem. Hur hon gång på gång för samtalet dit där det borde vara - Till Gaza, till rättvisa, om rasism och vad vi borde fokusera på. Hur snabbtänkt och smart hon är. Bara kommentaren om att Trump kallat henne arg och hennes var om att vi behöver fler arga unga kvinnor. 🎯 Och hur det sen spred sig.
Om vi utgår från att verklig förändring inte kommer inifrån makten att det rådande systemet inte kommer reformera sig självt – då blir det, hur sorgligt eller frustrerande det än är, kanske inte så konstigt att regeringen inte håller med Greta.
För det hon gör hotar inte bara politiken utan själva grunden för hur makten fungerar.
Om att makten som bara tillåter ineffektiv aktivism förklaras bra i klippet ovan (tryck på bilden) av Pissedmagistus
Och det Gurgin skriver ovan – det väcker en viktig fråga:
Vad tillåter media att narrativet ska vara?
Vilka ämnen väljer till exempel Aktuellt att lyfta för debatt – och varför just de?
Vissa frågor kan absolut behöva förklaras. Andra kanske mår bra av att debatteras.
Men det är inte alltid samma frågor eller frågeställning.
Och just där – i det urvalet – formas bilden av vad som är viktigt, kontroversiellt eller “möjligt att tycka olika om”.
Tiktok failed to load.Enable 3rd party cookies or use another browser
Vem berättar historien – och varför?
Det påminner mig om intervjun från i höstas, där Yama Wolasmal på NRK intervjuade Jens Stoltenberg, Natos generalsekreterare. Där målas Kina upp som ett stort hot.
Men då är det relevant att ställa sig frågan:
Hur många länder har Kina faktiskt gått in i de senaste 40 åren?
Svar: Inga.
USA däremot har angripit minst 40 länder, och har över 750 militärbaser runtom i världen.
Iran har inte startat ett krig på över 200 år.
Israel har startat sju krig sedan 1948.
Jag fattar att det finns twists and turns, gråzoner och historiska komplexiteter.
Men just därför är det så viktigt att släppa det svartvita tänkandet, att våga se bortom etiketter som “goda” och “onda”.
Kanske mest spännande med tanke på USA och den västerländska myten om vem som kan, är utvecklad och fri?
Systemet som svarar automatiskt på instabilitet, inte alltid av ondska.
Gillade den här analysen av Indy Johar:
När kriser och osäkerhet ökar pressas stater att ta mer kontroll – inte av ondska, utan som ett systemiskt svar på instabilitet. Detta leder till en farlig spiral: mer kontroll → högre kostnader och centralisering → minskad tillit → ännu mer kontroll.
Problemet är att vi lägger resurser på att kontrollera snarare än att bygga motståndskraft. Vi skapar sköra, centraliserade system istället för flexibla, anpassningsbara samhällen.
För att bryta spiralen behövs:
En ny civilsamhällsekonomi byggd på omsorg, relationer och lokal förankring.
Investeringar i samhällens strukturella resiliens – energi, mat, kunskap, socialt kapital.
Nya institutioner bortom stat och marknad – för lokal ekonomi, gemensamt ägande och framtida generationer.
Utan detta riskerar vi att falla in i ett alltmer auktoritärt samhälle, drivet av systemets egen logik snarare än människors vilja.
Tillväxtens bredare syfte
Inget nyhetsbrev utan tillväxtkritik pga tar vi inte med det, kommer vi aldrig få någon förändring…
Har vi nått någon slags vändpunkt – när till och med The Financial Times börjar släppa in tankar som: “Governments are chasing the wrong rainbows. Opportunity and upward mobility are more important than GDP growth”
Många regeringar behandlar ekonomisk tillväxt som en sorts ny religion – ett abstrakt mål som saknar direkt mening för vanliga människor.
Trots att BNP ständigt predikas, har medianinkomsterna i till exempel USA knappt rört sig uppåt sedan 1980-talet. I länder som Nederländerna har unga idag allt svårare att köpa bostad eller känna någon form av ekonomisk trygghet.
Men stagnationen märks inte bara i plånboken. Den är också emotionell, social och generationell.
Andy Haldane menar att det verkligt viktiga inte är hur mycket vi tjänar – utan om vi ser framsteg över tid, om det finns möjligheter mellan generationer.
I samhällen där framtiden ser ljusare ut än det förflutna är människor ofta lyckligare, oavsett faktisk rikedom.
Med andra ord:
Det är inte tillväxtmålet som betyder mest – utan om resan känns meningsfull.
Ok, folk’s det var allt för denna gång.
Eller ett slutligt tips är min vän Anna Brantens utforskande program 100 days for 100 people med ny start varje fredag. Ett slags utforskande av nya tider och vem du är i det. Läs mer här
Det är sommar och snart semester. Jag kommer åka på tågluff utan dator i juli så jag tänker pausa betalningarna under den månaden så att ni vet. Har ni betalat för ett år så förlängs det hela. Vill också passa på att tacka er som stöttar mig på vägen. Med fina ord, reflektioner, tankar och idéer och såklart genom att bli betalande prenumeranter!
P&K Isabelle
Ps, vad sägs om studentskylten jag gjorde - den fick bli en sprattelgumma!