#70 Hypernormalisation & självrannsakan

Viktigare men även kanske svårare, än någonsin?

May 27, 2025

Hej på er!

Som handelsresande i radikala framtider måste jag erkänna att jag för tillfället känner mig lite utmattad. Det tar mycket energi att “hålla” rum och genomföra workshops, som jag har gjort de senaste veckorna, med många människor genom en bred polykris-blick. Att inte bara dras ner i det mörka utan att tillsammans skapa kraft och någon slags riktning – det är nog kanske alltid det svåraste i livet. Evighetssökandet efter den där berömda balansen, kanske?

Att sitta i det jobbiga rör upp många känslor, och alla är ju inte på samma ställe eller har ett bra nätverk att ta stöd av efter allt detta. Jag är väldigt medveten om detta och tar det på stort allvar.

Jag vill gärna ge en extra shout-out till er män. Ni är ofta inte så bra på att uttrycka känslor och har inte sällan mindre sociala nätverk. Jag märker att det blir ännu svårare när samtiden dundrar på. Men känslorna finns där, ändå, och jag tror att fler är redo att lyfta på locket när det behövs. Nyckeln är nog att börja prata om det mer.

Samtidigt tror jag verkligen på att vi behöver titta nyktert på det som sker just nu. Det hjälper inte att stå i ett hörn, hålla för öron och ögon och låtsas att det försvinner.

Det är otroligt hur många i min ålder som klagar på yngre på arbetsplatserna för att de inte har den där "grit" eller motståndskraften när mycket händer i arbetslivet. Men hur många vågar titta på den samtid vi gemensamt har skapat? Hur vi, som medelålders, kanske inte heller är så bra på att hantera motgångar, oliktänkande och konflikter… Det är lätt att skylla på andra. Den här veckans tema har varit självrannsakan.

Denna veckas tema visade sig bli självrannsakan:

Ser vi att vanliga medborgare gör det mindre än annars? Handlar det om vana - mycket som händer nu är så jädra otänkbart…
och bland politiker. Det är enklare att skylla ifrån sig än att ta ansvar.
Hur kommer det sig att plötligt med svälten i Gaza så är det ok att ta ställning?
Alla andra bör ställa om men inte jag ?
Hur allting blir en gegga i Hypernormalisation…

här kan du läsa ett utdrag ur boken ovan.

Var går dina gränser? Tänker du på dem?

Den senaste veckans svält i Gaza och de fortsatta bombningarna har fått mig att fundera ännu mer över samtiden. Jag skrev flera texter om det på sociala medier. Något jag ständigt ifrågasätter är: Var går våra gränser? Om vi inte pratar om dem, utvärderar och ser över dem, kan vi ju inte heller förändras. Om gränserna hela tiden förskjuts lite grann, hur kan vi då hålla någon ansvarig?

Nu verkar det dock som om en viss gräns har passerats i frågan om Palestina. Fler politiker och influencers gör sina röster hörda, och media skriver mer om det. Jag hoppas verkligen att vi kommer att se någon förändring – det är på tiden.

Min text om gränser på Instagram

och om att engagera sig, hittar du här.

Andra saker jag samlat på mig senaste tiden:

Ser vi en social tipping point ang Palestina?

Flera olika röster menar att det nu blir fler som pratar om Palestina - vissa riktar kritik för att många är sent in i matchen, medan andra vill nyansera lite mer. Klart att det är bra att flera röster höjs! Men också vikten av självrannsakan. Att kunna se sin egen inblandning i det som sker just nu.

Att kunna säga jag hade fel och sedan gå vidare, göra om, vara medveten om kritik och försöka lära sig något eller bemöta den på ett genomtänkt sätt - inte bara avfärda som snack…

Gustaf Skarsgård sätter fingret på många bra saker i det här inlägget.

Demokraternas uppgörelse med sitt förflutna verkar fortfarande utebli.

Anand Giridharadas, som tidigare bland annat skrev för New York Times och vars bok Winners Take All satte mycket i perspektiv för mig (men som nu verkar ha blivit en tech-lösningsvurmare), har skrivit en text, The Reckoning That Wasn’t, på sin Substack. I texten tar han upp Demokraternas ovilja att erkänna sin del i att Trump nu sitter vid makten, och hur de istället mest skyller på andra.

“Efter det som en gång beskrevs som ett uppvaknande, såg jag istället överallt mänskliga drag som gör verklig uppgörelse nästan omöjlig: försvarsbeteende, brist på nyfikenhet, lättkränkthet, oförmåga att se sig själv genom andras ögon, tvärsäkerhet i moralens namn, självgodhet, nedlåtande attityder, skuldbeläggande, undanflykter och en total ovilja till självrannsakan.
Många av de människor och organisationer som borde brottas med svåra frågor just nu verkar i stället uppslukade av känslan att de har haft rätt hela tiden – men att världen inte uppskattar deras sunda förnuft. Vi blev lovade en uppgörelse; i stället fick vi en kollektiv känsla av att vara missförstådda. Här är vi – ett fantastiskt politiskt parti, nyhetsredaktion eller aktivistgrupp – och ingen fattar grejen. Alla andra är galna. Men vi är kloka!”

Sverige är nog inte bättre på den politiska självrannsakan…

Och samma känsla som med demokraterna fick jag efter att ha läst ett inlägg på LinkedIn om Blankspots granskning av Turkiet, Joakim Medins frisläppande och regeringens agerande: "När makten glömmer varför pressen finns."

Det är en sak att utrikesministern förnekar dessa uppgifter och sakligt bemöter det som presenterats i en journalistisk granskning. Det är en helt annan sak att insinuera att journalistiken är konspirationsteoretisk desinformation. Eller med kammaråklagarens ord: en påverkansoperation.

I veckan har det också framkommit att SVTs speglingsuppdrag inte längre ska inkludera mångfald och jämställdhet. Jag menar, vi ser en förskjutning hända ganska snabbt här hemma på flera plan!

Boktips 1: Norgeparadoxen – Om att tro att man förändras, men ändå inte gör det...…

Jag har precis börjat läsa Lisa Röstlunds nya bok Norgeparadoxen – oerhört lättläst, välskriven och djupt frustrerande eftersom den sätter fingret på så många av de problem vi ser med ”omställningen”. Dubbelmoralen, vår oförmåga att se vår egen inblandning och forskningen kring detta. Jag är så arg, men kan inte sluta läsa.

Kortfattat: Norrmännen är sjukt rika på olja, kan inte sluta utvinna den, vägrar att sluta men vägrar också se sin egen inblandning. Samtidigt tycker de att andra bör gå före. “Vi har ju den mest skonsamma oljeutvinningen eftersom mycket av produktionen drivs av fossilfria källor, men vi räknar inte med utsläppen när oljan förbrukas, för det är inte vårt ansvar.” Och sen greenwashar man med en massa saker som, visst, kan vara bra, men som inte löser grundproblemet. Läs den bara.

Lisa Röstlund, som har skrivit boken, är journalist på DN (men börjar snart på Aftonbladet). Hon har också precis gett ut en bok om klimatjournalistik tillsammans med Alexandra Urisman Otto “Att låta världen få veta” , som också är toppen, och har tidigare granskat skogen, både i DN och i boken Skogslandet. Vi håller på att dra ihop en bokcirkel i Skavet för att diskutera boken om en månad, och jag hoppas att Lisa kommer till Skavet i höst.

🍞 Sebastien Boudet 🍞 har skrivit flera bra inlägg på sistone, och ett av dem handlar om hur Polarbröd anses vara ett av de företag som ligger i framkant av omställningen – men ändå gör det utifrån gamla, skadliga premisser. Det kändes som ett eko av Norgeparadoxen!

Det är också typiskt att Dafgårds öppnar ett bageri på Södermalm som känns och ser genuint och hembakat ut, men som tydligen är ett bake-off. Och såklart frontas det av en influencer. Samt hur vår jordbruksminister Kullengren promotar Coca-Cola när han skulle kunna slå ett slag för något bättre.

Blir så trött… Men, som alltid, follow the money – igen och igen och igen.

Boktips 2: On Time and water

Efter att ha fått uppleva Andri Snaer Magnason i Reaktorhallen på KTH förra veckan (och en helt fantastisk Sara Parkman) genom projektet Strange Attractors, vill jag verkligen läsa Andris bok On Time and water, som många älskar. Se den fina kortfilmen med honom och hans dotter ovan.

Andri kommer också till Greentopia på Way Out West den 7 augusti, ett evenemang som jag och Andreas Magnusson leder för Live Green. Maria Wolrath Söderberg och Gunhild Stordalen är också bokade. Här hittar ni mer info och biljetter

4 grader uppvärmning till 2084!!

En otrolig käftsmäll var även forskningen om att vi nu beräknas gå mot 4 grader runt 2084. Vid 3° uppvärmning beräknas hälften av alla människor att dö… kunde inte andras på flera timmar. Orginalinlägg via Leon Simons Bilden ovan från Kasper Benjamin Reimer Bjørkskov som jag tycker alla bör följa på Linkan

Hypernormalisation - Systems are crumbling but daily life continues. The dissonance is real

Citatet ovan och texten i The Guardian sätter verkligen fingret på vad många känner just nu. Vi ser att fler och fler saker skakar, knäppa beslut tas, klimatet går åt fanders, och imorse såg jag en liten flicka instängd i en brinnande skola där hon tagit skydd i Gaza. Och sen ska jag fixa en studentskylt, fortsätta skriva det här brevet och skicka en faktura. Det är ju just därför vi startade Skavet, och lite av en confirmation bias för att det vi gör i Skavet är nyttigt.

Alltså sätta ord på det som är svårt att bearbeta för att kunna ta oss ur en slags förlamning, eftersom vi inte riktigt vet hur vi ska vara i den här världen just nu.

”I sin bok från 1955, They Thought They Were Free: The Germans, 1933–45, beskrev journalisten Milton Mayer ett liknande tillstånd av passivisering hos tyska medborgare under nazismens uppgång:

”Du vill inte agera, eller ens prata, ensam; du vill inte 'göra dig till besvär'. Varför inte? – Jo, för att du inte är van vid det. Och det handlar inte bara om rädsla, rädslan för att stå ensam, utan också om genuin osäkerhet.”

”Människor stänger inte av för att de inte känner något,” säger terapeuten Caroline Hickman. ”De stänger av för att de känner för mycket.” Att förstå den här överväldigande känslan är ett viktigt första steg för att inte fastna i passivitet – det hjälper oss att se rädslan som en fälla.

Filmskaparen Adam Curtis menar att regeringar ibland medvetet låter människor befinna sig i ett tillstånd av oro och förvirring – som ett slags effektivt sätt att hantera ett spänt och oroligt samhälle.

OBS!!
”När vi känner oss maktlösa inför stora problem, vänder vi oss ofta till det enda vi faktiskt har kontroll över – oss själva – och försöker förändra det vi kan. Men rädslan och oron kan bli en fälla: vi lägger då mer tid på att försöka må bättre på individnivå, genom underhållning och egenvård, och mindre på aktivism eller gemenskap”.

Det är därför så viktigt att engagera oss tillsammans med andra!!

“We live in capitalism. Its power seems inescapable.
So did the divine right of kings. Any human power can be resisted and changed by human beings. Resistance and change often begin in art, and very often in our art, the art of words.”

Ursula K. Le Guin

Här kommer ett citat jag hittade någonstans men inte hittar tillbaka till:

Varför ser vi ens världen som något vi måste lösa?
Jag tror ärligt talat att problemet sitter mycket djupare. Varför ser vi ens världen som något vi måste lösa? Det bygger på ett kontrolltänkande – en föreställning om att världen är likgiltig inför oss, och att vi därför måste ta kontroll över den. Iain McGilchrist kopplar det till skillnader mellan hjärnhalvorna, Hartmut Rosa pratar om två sätt att relatera till världen: antingen som något vi lyssnar till och samspelar med, eller som något dött och främmande som vi måste bemästra. Filosofen Pierre Hadot talar på liknande sätt om två grundhållningar: en prometheisk, där vi försöker erövra världen, och en orfisk, där vi söker förstå och leva i samklang med den. Problemet är att den första hållningen – kontroll, erövring, distans – har fått dominera.

Oerhört vacker trädceremoni - Framtidsbiblioteket

En text som läses upp bara för träden - ingen annan än författaren vet vad som sägs. Texterna förseglas sedan i ett särskilt rum i Norges nationalbibliotek och kommer inte att öppnas förrän år 2114 då några av träden som har fått höra berättelserna kommer att fällas och bli till böcker med texterna utskrivna!

Det är den skotska konstnären Katie Paterson projekt Future Library som varje år i 100 år framåt, bjuder in en utvald författare att bidra med en text.

Varje bidrag överlämnas vid en liten ceremoni mitt i en skog av 1000 tallar som Paterson själv planterade i Nordmarka, strax utanför Oslo.

Margaret Atwood var den första författaren som deltog; den senaste är David Mitchell, som beskriver projektet som ett slags hopp:
”Det inger en känsla av att vi kanske är mer uthålliga än vi tror – att vi kommer att finnas kvar, att träden kommer att finnas kvar, att det kommer att finnas böcker, läsare, och civilisation.”

Det här har jag snott från något nyhetsbrev jag inte heller hittar tillbaka till - vet ni säg till vilket så kan jag korrigera och förlåt.

Klimatet nämns mindre hos både företag och i politiken

När Bloomberg nyligen granskade kvartalsrapporter från S&P 500-företag tillbaka till 2020, såg man att miljöfrågor nämndes i genomsnitt 76 procent mindre under första kvartalet 2025 än tre år tidigare. För fem år sedan pratade företagen om möjligheterna med en grön omställning – nu handlar det mer om hur man kan tjäna på en varmare värld, som ökad efterfrågan på luftkonditionering.

“Council on Foreign Relations har lanserat initiativet Climate Realism, där man menar att världen bör ge upp målet om att hålla uppvärmningen under 1,5 eller 2 grader, och i stället förbereda sig på minst 3 graders ökning. För vissa kändes det som en likgiltighet klädd i realism. “Även om vi släpper 1,5,” undrade Noah Gordon från Carnegie Endowment, “måste vi verkligen acceptera 3?” David Wallas-Welles i (NYT Gåvoartikel)

Här hemma i Sverige har klimatfrågan i år helt fallit utanför topp tio på listan över de viktigaste ämnena som partier och partiledare diskuterar, trots att den har legat på toppen av de mest diskuterade frågorna sedan 2017. Och ändå svarar 37 procent av allmänheten att miljö och klimat är den viktigaste politiska frågan just nu. (Verian, 9-12 maj 2025).

My hezi är lowkey tuff - hur är din?

På en mer rolig note - så har jag ofrivilligt blivit viral på TikTok!
My 3 sek of mega fame!

En av killarna jag var hemma och gjorde om rummet hos i Fixa Rummet (finns som repris på SVT play nu) har nu vuxit upp (minst sagt) och blivit stor Tiktok stjärna i USA. Nån har hittat vårt gamla avsnitt (som nu ligger på SVT igen) och delat clip som har miljontals visningar. Jag är i vilket fall sjukt stolt över att mina gamla basketmoves från 14 år sedan benämns som ”white girl hesi lowkey tuff” Och nej jag visste inte heller vad det betydde… men nu när jag vet kommer jag draggin’ it forever.

Apropå att tiden verkar gå, så kommer nästa vecka att ägnas åt studentfirande, som jag tjuvstartade igår... Jag ska även flytta, så det kan dröja ett par veckor innan nästa brev.

Ta hand om er så länge

Hej hej

Isabelle