#69 Vad får jag? Dystopi och mumbojumbo? Finns det en grön värld på andra sidan?
Jag fick ett mejl - som jag tänker kan vara bra att svara öppet på...
Hej!
Jag fick ett mejl från någon som följt det här nyhetsbrevet ett tag. Vill inte skriva ut hela här, men summa summarum var ungefär att jag – men kanske mest världen – ger en känsla av hopplös dystopi. Som att man inte redan fattar att det är illa? Finns det verkligen inget av allt det som görs som är bra? Är hen lurad? Hur ska man tänka? Hur ser en grön oas ut i slutet av tunneln?
”Varför blir det så mycket mumbojumbo och ”We will figure out the rest on the other side”? Finns det inget konkreta idéer? Spelar hållbarhetsrapportering ingen roll?”Om vi nu överger de modernitetsprojekt som gett oss sjukvård, skydd mot naturens krafter och sekulär vetenskap – vad är det vi får istället?”
“Hur ska den här sköna, gudomliga och gröna nya världen uppnås? Är det medelst en grön diktatur där massorna ska förmås till ett korrekt ideologiskt tänkande och handlande? Eller en slags massprogrammering till "indigenous cosmologies" och tro på en grön gudinna? Hur ska den se ut? Ska vi då också få tillbaka sjukdomarna och de ganska dåliga skydden mot naturens element? Tron att översvämningar eller torka är guds straff? För att nämna något av allt som faktiskt är (eller iallafall har varit) historia för en hel del människor i världen idag, även i fattiga länder.”
Åh, vad jag älskar att få de här frågorna.
Tack. V! (För förtroendet? Ilskan?)
Alla mina synapser och vävartrådar går igång på högvarv.
Så nu tänkte jag försöka bena ut detta.
Det korta svaret:
Nej, jag tror dessvärre inte att det finns en grön oas på andra sidan omställningen. Jag tror det kommer bli tufft, tuffare och inte alls som vi tänkt oss. Att vi knappt kan föreställa oss hur det kommer bli. Och att det kan gå fort. Se bara på vad som händer i USA just nu. Kommer det bli en diktatur – grön eller orange? Är det ett varmt helvete likt första kapitlet i Stanley Robinsons - Ministry for the Future komplett med geoengineering?
Jag har ingen aning – men jag hoppas hellre på det gröna än det nattsvarta. För det nattsvarta ser vi redan nu, i Gaza men också i spelet och pengarna runtom folkmordet från världens länder.
Kommer det fortfarande att finnas saker att kämpa för? Att leva för?
ABSOLUT.
Är det mer lokala fenomen, anpassningar och förutsättningar som antagligen kommer spela störst roll? Jag tror det. Det kommer antagligen att se väldigt olika ut, beroende på vem och var du är.
Först en slags recap och utzoomning av the state of the world:
Grundläggande: Hur vi ser på “problem och lösningar”:
För det första så tror jag vi måste acceptera att vi inte har något val: Som professor Kevin Anderson säger - Vi har bara radikala framtider framför oss. Antingen ställer vi om radikalt eller så gör planeten det åt oss. Gaya Herringtons mer ekonomiska take är: Degrowth by design eller default. Vi måste alltså förändras i grunden.
För det andra: Vi kan inte få några garantier om vad vi får i framtiden.
Som Gustaf Skarsgård brukar säga: När vi har handen på spisen och det gör ont, då står vi inte kvar med handen och väntar på att titta var vi ska lägga den – vi rycker bort den, och sen får vi lösa var den hamnar.Det finns andra sätt att leva på än vårt.
Bara för att den här världen – den vi framför allt i väst har varit vana vid dör, behöver det inte betyda att allt i världen är kört. Det finns en massa sätt att leva på, som det har levts på, som vi bara är dåliga på att föreställa oss eller helt enkelt inte är vana vid.Många saker kommer bli tydliga först när (tyvärr) fler saker går åt pipan.
Häromdagen hörde jag: "Vi vet att vi måste simma, men just nu är vattnet bara upp till anklarna. Först när det når höften går det att ta de riktiga första simtagen." Så nu måste vi väl mest förbereda oss – utan att riktigt veta hur. Jobbigt!Det vi möter nu måste navigeras - inte lösas.
Vi är i en polykris dvs ett super wicked problem - drar man i en tråd fastnar den någon annan stans. Det finns ingen magiskt idé som löser allt. Utan vi behöver en miljon små saker som görs och tweakas men med en helt anna infallsvinkel, annat sätt än vad vi är vana vid.
🛤️ Den linjära historiska "business as usual"-berättelsen 🛤️
Det här är det lager vi är vana vid och har vuxit upp med. Idén om att investeringar ökar, välståndet växer, fattigdomen minskar, demokratin breder ut sig och tillväxten tickar på, stadigt och ständigt. Att vi sakta men säkert får det lite bättre. Det är det vi har blivit lovade, och det vi har levt med de senaste 50+ åren, trots pandemier, ekonomiska svackor och enstaka krig här och var. Inget som vi i väst har behövt bry oss så mycket om, det vänder alltid…
Detta sätt att leva och tänka är en sanning eller åtminstone en upplevelse som i många delar av världen fortfarande rullar på.
Det är vår grundbult:
Vi kan växa helst med 2-3 % år efter år efter år efter år. Vår ekonomi bygger på det. Vi belånar framtiden och skapar pengar på idén att det kommer fortsätta vara så. Men vi räknar inte in kostnaden för miljö, klimat, ojämlikhet osv.
🍏Gröna Omställningslagret:🍏
Samtidigt ökar klimatnödläget med stormfart. Länder har skrivit på Parisavtalet, och ett gäng entreprenörer och nytänkare ser problemen – och tänker: här finns det lösningar (och i bästa fall pengar att tjäna). Det jobbas för fullt för en slags grön omställning.
Men omställningen sker parallellt och i det gamla, linjära – det vi har vuxit upp med. I mångt och mycket tänker man att om vi bara byter ut några av de dåliga delarna, så kan vi fortsätta leva som förut – fast lite bättre. “lösningarna” blir adaptiva till det gamla systemet snarare än transformativa som vi behöver. Lite som att vi måste kapa benet, men vi får en ny fin robot-protes, och då kan vi röra oss relativt smärtfritt på samma sätt som tidigare.
Man vill behålla det vi klassiskt kallar framgång, utveckling och välstånd.
🌪️ Polykrislagret – det förbisedda tredje lagret? 🌪️
Det tredje lagret är ofta osynligt i vardagens diskurs - kriser kopplas sällan ihop..
Här finns en sammansmältning av kriser: hur vi har hanterat vår planet, byggt ett kapitalistiskt fundament, reducerat oss själva till konsumenter i stället för medborgare. Här ingår pandemin, AI:s framfart, sociala medier, globaliseringens baksidor, hyperkonsumtion, kidnappning av vår uppmärksamhet – och en konservativ backlash mot frihet och mångfald.
Ojämlikheten breder ut sig och äter upp både “vanliga” människor och staters ekonomi, medan de superrika blir mäktigare och rikare. Autokratiska tendenser växer snabbt – se på USA och det går fortare än många anat.
Eric Schmidt fd bla. google pratar i det här klippet förutsägs att vi inom sex år kan få se en form av intelligens som överträffar hela mänsklighetens samlade kognitiva förmåga. Detta innebär ett omvälvande skifte med så djupgående konsekvenser att vi, som Schmidt uttrycker det, ännu saknar språket för att fullt ut beskriva vad som är på väg.
🌍 Planetens svar 🌍
Det sista lagret handlar om planetens egen respons.
Klimatförändringarna bryr sig inte om hur vi människor tänker, tycker eller planerar. De reagerar och har gjort det länge på det vi har orsakat.
Om de tre första lagren rör sig i en riktning, så kommer planetens svar emot oss från det motsatta hållet. “The Ultimate Chicken Race!” Och tidsfönstret – det som Johan Rockström kallar “a safe operating space for humanity” krymper snabbt.
Reaktionerna sker både snabbare än forskarna tidigare trott, och med fördröjning. Det vi redan har gjort leder nu till att planeten reagerar starkare än vi förutsett. Och även om vi skulle sluta med allt dåligt i dag, skulle det ta många år innan planeten börjar må bättre igen.
Det är ett faktum att vi stadigt rusar mot minst 3 graders uppvärmning, kommer få betala enorma summor (estimerat -50% global BNP) för de skador som klimatförändringarna orsakar, förlorar fler arter, haven blir surare, extremväder ökar, fertiliteten minskar och klimatflyktingar kommer bli fler Tyvärr ser det ser inte ut att minska utan snarare tvärt om. Finns inget som nu tyder på att det går åt rätt håll, alls.
🍂 Vilken förändring är möjlig - för det är den ju? 🌱
Om vi tittar på vad som är möjligt på pappret, samtidigt som vi ser på vad som faktiskt händer i världen bland alla de där bra sakerna som ändå utvecklas så framstår en sak tydligt:
Det görs för få satsningar, incitamenten är för svaga, och framför allt är det som görs inte tillräckligt koordinerat. Och det som sker är alldeles för o-radikalt även i relation till Parisavtalets mål (som enligt många forskare dessutom är för lågt satta, men som i förhållande till hur vi lever idag ändå är super-radikala).
Länderna klarar krasst sett inte ens att leva upp till de globala målen – som ändå är ganska basic.
Om vi sedan tittar på enskilda "lösningar":
Skulle vi fortsätta leva precis som vi gör idag, men med 100 % förnybar energi, så skulle det ändå leda till kollaps. För det är inte bara energislaget som är problemet – utan sättet vi lever på. Det utarmar både planeten och människorna på kuppen.
Och om vi storskaligt får kossor att äta alger – så kommer det i sin tur med nya problem. Alla blir vegetarianer och äter avokado, vilket i sig har andra konsekvenser. Vi öppnar fler gruvor för den gröna omställningen och skapar nya typer av utsugning. Och så vidare. Och så vidare.
⏲️ Plus att vi har en tidsaspekt att jobba mot som är inbegripen i planetens egna vilja - vi har börjat ställa om för sent och i för liten skala och utan att ha en tydlig gemensam ram.
💀 ÄR då allt kört? 💀
Nej, det är aldrig liksom kört. Självklart finns det alltid något att kämpa för.
Även i svåra tider finns kärlek, vänskap och annat vi tycker om – och kan och vill leva för.
Vi behöver omdefiniera vad vi menar med "kört".
Och vad vi egentligen menar med att "lösa det".
Antagligen är det den värld vi har nu – med allt för många timmar om dagen på sociala medier, växande ojämlikhet, shoppingresor till Paris över helgen och 40-timmars arbetsveckor – som kommer vara över.
Men kanske behöver inte det vara något dåligt.
Kanske bara... annorlunda?
Kanske till och med något bra?
Vill vi verkligen "lösa allt" på samma sätt som satte oss i skiten från början?
Behöver vi inte ha större drömmar?
Och visst – kött kanske många tycker är gott.
Men är det verkligen så värt att låta kossorna prutta mindre med hjälp av alger som förstör deras magar bara för att vi ska kunna äta det varje dag, hela tiden? Jag menar, eller, alltså 🥰
❓ Men går det verkligen inte❓
Såklart om alla världens länder skulle likt pandemin bestämma sig för att nu jävlar försöker vi, kanske vi skulle kunna bromsa lite. Pandemin gav en 5-7% minskning av utsläpp och om vi ska hålla oss till 2° uppvärmning behöver vi minska med 7% om året (Carbon Law).
Men mellan 2023 och 2024 ökade utsläppen istället med 2 %.
Trots rekordnivåer av fossilfri energi.
Trots Parisavtal, COP-möten och EU-direktiv.
Och då pratar vi bara om de direkta utsläppen. Vi räknar ofta inte med biogena utsläpp, och vi räknar fortfarande med att skogar och hav är kolsänkor trots att de på flera håll börjat släppa ut koldioxid i stället för att binda den.
Vi behöver egentligen ingen ny teknik. Vi har allt vi behöver, vi behöver bara använda det rätt, och hushålla med resurserna.
Men vi verkar tyvärr inte funka så. Och det ekonomiska systemet är gjort för att rulla för att bli större, större och snabbare.
10 nya insikter från 2023-2024. Här är en rapport och initiativ som sammanställer de ca 30 000 vetenskapliga artiklar om klimatförändringar varje år i världen och kommunicerar dem på ett begripligt sätt. Det är inte en fullständig forskningsöversikt, utan en slags "klimattrendspaning" med policyfokus.
🐛 Radikal förändring 🦋
Om vi verkligen ska tänka om hur vi lever med planeten, naturen och varandra – då måste vi också tänka helt annorlunda.
Bara att hålla sig inom Parisavtalets mål skulle, enligt vissa beräkningar, innebära att du som tjänar mer än 18 000 kr i månaden behöver minska din konsumtion med uppåt 87 %. (Oxfam, prof. Kim Nicholas)
Eller att vi äter max 100 gram kött i veckan.
Eller jobbar cirka 12 timmar i veckan – om man ser till hur mycket energi som går åt per genomsnittlig arbetad timme.
Det är en enorm förändring.
Radikal.
🔮 Mening med livet, icke-mätbart fluff och gammal kunskap 🪩
Med allt det jag nu har räknat upp i bakhuvudet behöver vi nog hitta en ny mening – med varandra, med hur vi gör saker och med naturen.
Det som vissa kanske tycker är mumbo jumbo "animism", "en bättre historia" eller tänker: måste vi bli religiösa nu?
Men kanske handlar det mest om att återknyta till hur människor har levt i samspel med naturen inte emot den. Att försöka sätta nya ord på gamla insikter. Att hitta gemenskap att göra det tillsammans med. Att ställa om lokalt, här och nu, som individ. Och tillsammans.
Det handlar om att fråga sig:
"Vad kan jag ge?"
i stället för:
"Vad får jag?"
Ingenting får man egentligen bara så där man är alltid med och samskapar.
Och den idén har vi tappat på vägen.
Förr i tiden kanske vi gjorde det av andra anledningar, nu vet vi mer, men inte nödvändigtvis bättre. Förr var marknaden ett socialt och kulturellt samspel. En mötesplats.
Så det kommer alltid att finnas saker att kämpa för.
Personer, andra arter, naturen.
Värdighet. Mod. Värderingar.
Vem vill jag vara när allt stormar?
Vad vill jag vara en del av?
Vad vill jag lämna efter mig?
Vilka har jag runt mig?
Vad ger mitt liv mening?
Allt detta icke-mätbara, som vi ofta saknar ord för, är inte det just det som vi lite slarvigt brukar kalla flummigt?
⛓️💥 Bromsa snarare än lösa (Bend not break) ⛓️💥
Vi behöver också vara högljudda bromsklossar – lite överallt.
Mot fascism. Mot företag som häller ut kemikalier.
Som granskare av politiker.
Men vi behöver också människor som vill vara politiker.
Folk som är den där ifrågasättande rösten inom stora företag.
Eller i sina egna sällskap.
För vi är flockdjur.
Flockdjur som bryr sig om vad gruppen gör.
Vi behöver agera – av ren självbevarelsedrift.
Har aldrig funnits mer anledningar till att engagera sig!
Men precis som med andra saker i livet, handlar det ofta om att agera utan att veta vad man kommer att få ut av det.
För saker som är stora, svåra och osäkra – de som oftast är värda att satsa på – är just sådana där man sällan vet utkomsten i förväg.
"Så vad får jag?" Är kanske en sägning som ger utryck för en slags besatthet av målet när vi behöver lägga mycket mer vikt vid resan?
Lyssna på Bend not Break avsnitten med Nate Hagens och Daniel Schmachtenberger här (finns 5 tror jag?) Långa men ack så informativa för att förstå grunden.
🤷🏻 Men har då min community någon bärande idé som skulle kunna ersätta den enda oförändrade idé som mänskligheten haft genom alla tider: marknaden? 🤷🏻
Här måste jag återkomma till det jag ofta säger:
Det finns ingen silver bullet.
Ingen enda bärande idé.
Ingen som vet hur framtiderna kommer se ut och ja, jag säger framtiderna, i plural. För vi har alla olika.
Det som finns är många olika tankar om ekonomiska system – och antagligen kommer det bli en blandning av dem.
Redan idag finns det många människor som testar alternativ.
Cirkulär ekonomi inom det rådande systemet är egentligen fortfarande det rådande systemet eftersom vi ständigt tillför nya produkter. Cirkulärt på riktigt blir det väl först när vi inte har något annat att få tag på. När vi måste cirkulera för att överleva.
Samtidigt tror jag att det kapitalistiska systemet kommer att kämpa med näbbar och klor för att överleva.
Stater kommer göra allt för att få hjulen att snurra – inklusive att starta krig eller ta upp mer olja.
Och ju mer vi går mot det hållet desto mörkare känns framtiden, tycker jag...
💡Och andra idéer då? 💡
Det är oerhört svårt att föreställa sig hur det kan komma att bli.
Det känns som att vi sitter på ett linjärt tåg som rusar rakt in i en bergvägg planetens respons med lite fascism strösslat ovanpå, ungefär som jag försökte förklara tidigare med hjälp av Mad Max-referensen i början av det här mejlet.
Men det finns idéer.
Ekobyar. Prepperställen (behöver inte vara individualistiska)
Hela hela Building Up resilience podden är ett bra exempel – den hjälper till att sätta saker i perspektiv.
Stadsodling. Gröna delar av städer. Mer fritid, andra värderingar.
Gamla färdigheter: lappa, laga, odla, bygga med saker som redan finns på planeten. Jag önskar att varje kommun i Sverige byggde stora wallipinis (nedsänkta växthus) – för jag tror att det kommer att behövas.
Rachel Donald från Planet- Critical podden åker just nu runt i världen och besöker lokala initiativ.
Medborgarråd testas på olika platser, som nya sätt att fatta beslut på.
Det man brukar säga är att när civilisationer närmar sig sitt slut eller ett skifte när världen och systemen blivit för komplexa, då behöver det krascha. Och det är då vi ser en förenkling av samhällen.
Det globala blir lokalt.
Det elektroniska och högteknologiska förenklas – till exempel genom low tech-lösningar.
Vi kommer behöva producera saker enklare och närmare hem.
Kanske viktigast av allt är att tänka brett och grundläggande:
Att ha ett fungerande matsystem, en lokal gemenskap – och att arbeta för fred.
Det kommer alltid att behövas. Resten får lösa sig längs vägen.
Och jag tror (och hoppas) att människor med helt andra erfarenheter än dagens makthavare kommer få högre status – som under pandemin.
Det enda vi vet är att vi kommer ha fel.
Det enda vi måste göra är att engagera oss och kämpa vidare.
Väva ihop idéer och människor.
Så en massa fröer.
Vi är många som vill något annat - nu måste vi visa det också.
❤️
Fridens
Isabelle
Ps! Glöm inte Skavet med tema roligt på måndag 12/5 hoppas vi ses där!
En av de bästa poddarna och alltid extra när Daniel är med
Omöjligt att lämna en sammanhängande och relevant kommentar på det här sammelsuriet av ytterst väsentliga poänger. Får nöja mig med ett tack. Jag läser allt och lär mig massor - fortsätt gärna.