#63 Ja, det är svårt nu – så här försöker jag hantera samtiden
hantera = överleva = navigera = tänka = engagera mig ur förtvivlan
Hej!
Jag fick ett fint, men svårt mejl.
En av mina länkar ledde till en spiral av förtvivlan, och personen på andra sidan undrade hur jag gör för att leva med den här informationen och samtiden – utan att gå under.
Det korta svaret? Det gör jag inte. Och jag vet faktiskt inte hur man lever i den här samtiden. Men jag har förstått att det enda man kan göra är att försöka. Det är väl egentligen allt vi kan i våra liv. Försöka.
För några år sedan hade jag precis kommit hem från Bali, där vi bott i två år. På något sätt hade jag då gjort min första stora del av den resa jag är på nu. Även om jag började förändra hur jag jobbade och tänkte redan för tolv-femton år sedan, var det 2018 som den stora insikten (radikaliseringen) kom.
Bränderna i Sverige. Valet. SD som pratade om systemkollaps här hemma, medan jag själv bodde i Indonesien – ett land som knappt hade några system alls. Perspektiven blev enorma. Och sedan kom IPCC-rapporten, som gjorde det tydligt att vi bara hade ett par år på oss att radikalt förändra allt.
Jag lyssnade. Tog in. Läste allt jag kom över om klimat, miljö och systemtänk. Fick på mig Matrix-glasögonen och kunde aldrig se på världen på samma sätt igen. Började jobba med omställning och kände i mitt innersta att jag behövde förändra allt jag höll på med, i grunden.
Det har varit en lång process, och det är fascinerande hur jag fortfarande stöter på nya aha-upplevelser, nya djup i hur jag tänker och förstår världen. Och år av terapi back in the days har också hjälpt.
Tillbaka till hallen och en semla.
För ett par år sedan var jag i en kämpig period. Jag hade tappat några nära vänner, och min frustration och nyfunna världsinsikt var svår att förmedla till dem som stod mig närmast. Det blev en dubbel börda – både viljan att få andra att förstå, och det rena behovet av att bara få dela det jag själv kände.
Det var inte heller helt lätt att, vid 40+, med eget företag och utan en forskarbakgrund, försöka ta sig in på en ny spelplan. Att gå från att bygga saker och prata lifestyle till att få tyngd i dessa frågor.
Och så stod jag där i hallen. Jag hade köpt en semla, kommit hem – och insett att det knappt var grädde på kanten. Jag bara grät och grät och grät.
All denna resursförstörelse!
"DET ÄR TILL OCH MED LOGOTYPER TRYCKTA PÅ SNÖRET – EXTRA FÄRG, EXTRA RESURSER FRÅN NATUREN WAAAUWH!"
"JAG HAR BARA ANVÄNT KARTONGEN I FYRA MINUTER – DEN SER HELT NY UT OCH NU SKA DEN ÅTERVINNAS? ÄNNU MER ENERGI OCH RESURSER!"
Var jag än tittade såg jag en förstörd planet och en sargad framtid.
Som tur var insåg jag att jag behövde hjälp. Jag kontaktade en klimatpsykolog som inte avfärdade min oro, utan förstod den på djupet – och kunde ge mig en skjuts in i någon slags ny orbit som faktiskt funkar.
Det är inte lätt med avvägningen Jag vet att jag inte kan rädda världen själv. Samtidigt måste vi försöka mer än någonsin tidigare – så var drar man gränsen?
Om några år kommer jag antagligen tänka: "Jag borde fan ha limmat fast mig på riksdagen där i februari 2025 ändå. Varit ännu mer högljudd." För det är ju det enda rimliga egentligen, om jag verkligen tror på det jag skriver om här i brevet?
Å andra sidan – med Trump och den vita galna man-maffian vid den röda knappen kanske allt är borta tidigare än vi anar. Eller så köper jag en ny semla imorgon och sätter den i halsen. Vad fan vet vi egentligen?
Så, i all denna röra av känslor, sorg, ilska, BAU och nya fria tankar har jag hittat vissa strategier, människor och influenser som hjälper mig hantera allt detta.
Kanske kan de hjälpa er med?
Vi provar:
Den korta versionen:
Jag gör det för min egen skull – men också för mina barn.
Jag vill kunna se mina barn i ögonen och veta att jag gjorde allt jag kunde.Hitta mitt gäng och engagera mig.
Ensam förändrar man inget. Det tog tid att hitta rätt sammanhang, men jag behövde det. Engagemang ska kosta lite motstånd – annars blir det bara en produkt att konsumera.Lära känna mina triggers och min rytm.
Att vara i det här skavet sliter. Jag har lärt mig att balansera det genom egentid och att välja mina strider.Vara ganska krass: Det här är inte mitt val – skönt!
Planeten sätter gränser, inte jag. Det gör vardagsvalen lättare och tar bort den individuella bördan. Vi behöver återknyta till en mer naturlig rytm.Kroppen är en del av överlevnaden.
Jag måste hålla länge – både fysiskt och mentalt. Träning hjälper mig att tackla vardagen och det som väntar.Omvärdera vad trygghet betyder.
Vi tror att vi lever i trygghet, men gör vi det? Kanske har den värld vi vuxit upp i aldrig varit så trygg som vi föreställt oss.Människor har alltid burit på svårigheter – är detta vårt ok att bära?
Vi är inte de första som står inför stora utmaningar och kriser, och vi kommer fortfarande att leva, älska och skratta.Att sörja är en process – men man fastnar inte där.
Sorgen över framtiden kommer i vågor, men den förändras. Det finns också en gåva i att se klart – det ger tid att förbereda sig.Min egen balans: En enkel formel.
Jag försöker hålla 30 % reaktivt, 30 % proaktivt, 30 % i nuet – och 10 % slask. Det hjälper mig att inte fastna i framtidsscenarier eller bara springa på korta bollar.Tänka med händerna.
Att arbeta med händerna – sticka, baka, måla – filtrerar tankar och bearbetar med hela kroppen.Tänka globalt men agera lokalt – bara gör nåt!
Ju mer man vet, desto mer förvirrande kan allt kännas. Men ju mer man faktiskt gör, desto bättre känns det.Glimmer, naturen och någon slags tacksamhet
De där små stunderna som gör livet värt att leva. Att träna sig på att se dem, att sakta ner och lägga märke till världen omkring oss. Naturen hjälper.Galghumor. Livsviktigt annars har vi bara galgen…
Du är inte ensam.
Det kan kännas så, men vi börjar bli många. Jag märker det överallt. Vi är fler än vi tror!
Den långa versionen:
1. Jag inser att jag gör det här för min egen skull, men med en baktanke – att kunna se mina barn i ögonen.
Om de en dag frågar, vill jag kunna säga att jag gjorde allt jag kunde. Att jag tog fighten, om och om igen. Inte för att de kräver det av mig, utan för att jag själv vill. Och det är just där insikten landar: det handlar inte om en objektiv mätbarhet av min insats.
Jag kan aldrig veta exakt vilken skillnad min avstådda flygresa gör. En del flyg går ändå, samtidigt har konsumentmakt viss effekt. Normförändringar spelar också roll – eller en kombination av båda, eller kanske inget alls? Ibland känner jag frustration över att den rikaste procenten flyger privatjet som om det vore att äta chips. Vad spelar då mina val för roll?
I allt det måste jag ändå landa i beslutet att göra det här för min egen skull. För att jag mår bättre av att veta att om vi var många som gjorde som jag, skulle det faktiskt spela roll. Och kanske, framför allt, för att det känns bättre i magen.
Att agera handlar inte alltid om klimatet. Det kan också vara att bidra till en mer robust och omtänksam värld.
Så frön. Några gror, andra inte. Poängen är att du gör det för att det ger dig mening.
2. Hitta mitt gäng och engagerar mig.
Det är lika självklart som att träning är bra för en – och lika lätt att skjuta upp. Men sant. Att sitta ensam med tunga känslor leder sällan till någon revolution.
För mig var det inte självklart var jag hörde hemma. Jag har fikat, testat att demonstrera, försökt engagera mig på olika sätt och ställt många frågor. Till slut började jag förstå var jag passade in och hittade rätt människor. För precis som barn inte automatiskt passar ihop bara för att de är unga, behöver man även i sitt engagemang hitta dem man verkligen klickar med. Det kan ta tid, men under tiden gör du ändå något meningsfullt. Och det räcker långt.
Tips
Starta en grupp – på jobbet, i ditt nätverk eller som en ”snacka xxx”-version av en bokklubb. Det kan vara en klimat-, framtids- eller annan temagrupp. Chansen är stor att fler än du känner ett behov men bara inte sagt det högt än. Struktur skadar inte! Själv var jag med och startade Skavet.
Skapa olika chattgrupper – med människor som förstår kriserna och tänker liknande. Det kan vara kollegor, vänner eller andra engagerade. Ni behöver inte alltid ses, men att kunna slänga ut en fråga om forskning, dela en länk eller bara ventilera frustration kan vara ovärderligt.
Se dina olika roller – du har flera delar av dig själv och olika sätt att påverka:
Ditt direkta avtryck – hur du lever, konsumerar och tar hand om din egen hälsa.
Ditt samhällsengagemang – hur du röstar, deltar i rörelser och aktivism.
Ditt arbete – hur du påverkar genom ditt yrke och professionella sammanhang.
Jag tror också att det måste kosta lite motstånd att engagera sig. Med det menar jag att verkligen göra det för att man tror att det behövs. Inte för att företaget du jobbar på säger att du borde, eller att du är ute efter ett resultat, pengar, mätbarhet. Att engagera sig i något som gäller sina barn är ju såklart ok men tänker att ens egna barn, hur jobbigt och självuppoffrande det än må vara - ändå ganska mycket handlar om sitt eget ego? Finns väl inga rätt eller fel i det egentligen men ändå en skillnad?
3. Lära känna mina triggers och min rytm
Att vara i det här skavet tär på min energi men ger också massor! Men ärligt talat – att bara vara människa år 2025 verkar tära på de flestas förstånd så jag är knappast unik. Dissonansen är också utmattande – att veta vad man borde göra men ändå inte alltid göra det.
Jag märker att jag numera behöver mer egentid och reflektion. Mer lugn och ro. Att stänga av all slags stimuli. För några brev sedan skrev jag om frustrationen innan jul – en tydlig trigger, precis som perioden innan sommaren. När jag har hållit igång en kom-igen-nu-kör-vi-energi en hel termin, och folk sedan bara släpper allt, har jag svårt att inte påverkas.
Samtidigt har jag blivit mer selektiv i var jag lägger min energi. Jag konfronterar inte längre alltid nära vänner och familj, utan väljer mina fighter. I vissa situationer avvaktar jag – om någon börjar prata om de frågor jag jobbar med, är jag inte tyst, men jag går heller inte in i varje samtal med inställningen att ta en match.
4. Vara ganska krass: Det här är inte mitt val – skönt!
Jag tycker det hjälper att tänka att det inte är jag som individ som behöver välja – planeten gör det åt mig. Den sätter gränser, och mitt jobb är att förhålla mig till dem. Det gör många vardagsval betydligt enklare.
Det här med individuella val, ansvar och kraven på att vi ensamma ska lösa allt – det är i grunden ett kapitalistiskt påfund. Men det betyder inte att jag argumenterar för motsatsen, för någon totalitär styrning där alla val ska tas ifrån oss. Det handlar snarare om att återknyta till en mer naturlig rytm – en där vi inte konstant försöker tänja på planetens gränser som om de vore förhandlingsbara.
Jag tycker det ger en enorm frihet att vända på perspektivet. Att släppa föreställningen om att allt hänger på mig och istället inse att vissa saker redan är givna ramar att anpassa sig till i samspel med andra.
Och igen – att omforma ordet frihet och vad det egentligen innebär (skrev om det här tidigare). Vi kan fortfarande njuta av livet. Faktiskt är det viktigare än någonsin. Men kanske behöver det ske på ett annat sätt än vi tidigare föreställt oss.
Må så gott jag bara kan och göra så gott jag bara kan för andra
- utan att det ena sker på bekostnad av det andra!
Greta Schettini
5. Kroppen är en del av överlevnaden
Jag märker direkt när jag slutar röra på mig. Allt blir tyngre. Tänker jättemycket på att jag måste hålla länge. Inte bara för att jag tror att det kommer bli knepigare med sjukvård i framtiden men också för att jag tacklar allt i vardagen bättre efter träning.
6. Omvärdera vad trygghet betyder
När jag tänker på mina barn och allt som kan hända dem – mest hela tiden – känns det som att jag är en hårsmån från att bli galen. Det är en tunn linje mellan att vara medveten och att tappa fotfästet. Men sanningen är att vi alltid lever med risker och otrygghet. Vi bara väljer vilka vi uppmärksammar.
Det finns massor i vårt liv som egentligen är sjukt otryggt, men vi har lärt oss att inte se det så. Vi tar bilen varje dag trots olycksrisken. Vi omger oss med plast och kemikalier utan att ifrågasätta vad det gör med våra kroppar. Vi stressar oss sjuka men kallar det normalt. Vad om den värld vi vuxit upp i – med konsumtionshets, miljögifter och social press – aldrig var trygg till att börja med?
Kanske är det vi kallar kris egentligen bara verkligheten som kommer ikapp. Att leva har alltid inneburit att hantera ovisshet – klimatkrisen gör den bara omöjlig att ignorera. Och det är väl där motståndskraft blir avgörande?
Att leva efter en kompass snarare än en karta – där värderingar, inte färdiga svar, blir vägledningen för vad som behöver hända.
7. Människor har alltid burit på svårigheter – är detta vårt ok att bära?
Krig, sjukdomar, sorg – inget av det är nytt. Ändå har människor skrattat, älskat, fött barn, dansat, byggt och hoppats.
Och det kommer vi att fortsätta göra. Också i framtiden. Det hjälper mig att tänka så.
Samtidigt finns en sorts acceptans i att detta kanske är vår svårighet att bära. Människor har alltid levt med utmaningar som aldrig helt går att lösa eller försvinna. Det är en myt att allt ska vara bra jämt, eller ens gå att lösa.
Men det behöver inte vara något negativt. Kanske är det just det ofullständiga, det vi brottas med, som ger livet en djupare mening.
8. Att sörja är en process – men man fastnar inte där
Att förstå vart det barkar är sorgligt på många plan. Men sorgen förändras med tiden. Till slut hittar vi en ny balans.
För mig kommer den i vågor, och varje våg bär med sig nya insikter. Det har blivit lättare sedan jag accepterade att det ser mörkt ut. Som att det finns en lättnad i att sluta streta emot och istället arbeta med det jag nu vet.
Och någonstans är det en gåva att se allt detta nu. Det ger tid att förbereda sig. Att rusta sina barn. Att finnas där för andra…
🎧 Podden Seeing yourself through darkness - från The Grey Area
9. Min egen balans: En enkel formel
Lite ironiskt att jag försöker göra det här mätbart när jag egentligen mest går på känsla. Men ändå – en slags riktlinje jag håller mig till när allt känns för mycket. En mental tallriksmodell för mitt engagemang:
30 % reaktivt
Hantera det som händer här och nu – syna normer, granska samhällsfenomen, gå in i debatter, demonstrera.30 % proaktivt
Tänka längre, djupare. Vad kommer behövas i framtiden? Hur ser jag till att jag inte bara springer på korta bollar? Vad kan jag investera i nu – tid, engagemang, resurser – som också kommer vara värdefullt framåt? (Och eftersom framtiden inte är linjär kan vi inte veta exakt, men matsystemet, vatten, fred, community och resiliens är alltid relevanta områden att arbeta med.)30 % i nuet
Det är lätt att vara så upptagen med världen och framtiden att nuet försvinner. Sitta och debattera med en halv klimatförnekare på sociala medier medan mina barn försöker få min uppmärksamhet. Glömma att njuta av det vi faktiskt har, istället för att ständigt oroa mig för det som kan komma.10 % slask
För allt det där som inte riktigt får plats men ändå måste få existera. Och kanske också för att jag inte är så noggrann med att mäta.
Den här fördelningen hjälper mig att inte fastna i framtidsscenarier eller bli för kortsiktig. Jag håller inte stenhårt på procentsatserna, men det hjälper mig att känna av vad jag håller på med.
10. Tänka med händerna
Att låta tankar filtreras genom händerna – och tvärtom. Att låta händerna föra kroppen och sinnet in i ett repetitivt flow, som att sticka, måla eller baka. Det gör att jag står ut med mycket annat.
Det taktila, att låta saker ta tid, att lära mig något från grunden – men också bara vara i det. Yummy! Jag tror verkligen att vi är skapade för att arbeta med händerna. Att det är en del av vad som får livet att gå ihop.
11. Tänka globalt men agera lokalt - bara gör nått!
Att hela tiden zooma in och ut, läsa på och försöka förstå. På ett sätt är det ju så att hur mer man vet desto mindre säker blir man men samtidigt helt tvärt om. Det jag kanske menar är att polykrisen är oerhörd komplex på så många nivåer. Från en inre omställning till vad Trump håller på med och bara i den meningen ryms oerhört mycket förvirring. Men hur mer man försöker läsa på och sedan hur mer man gör i det lilla, i sin närhet desto bättre tycker jag att det känns och blir.
12. Glimmer, naturen och någon slags tacksamhet.
Ni vet de där stunderna i livet som gör det värt att leva. Och om hopp är en muskel som behöver användas dvs göra är det som får oss att leva istället för att vara förlamade. Så är kanske att se livets glimmer det som förgyller vår tillvaro.
Man kan alltså träna sig själv i att upptäcka glimmer dvs se, känna och upptäcka små saker i vardagen - det blir väl då kopplat till just tid. Att ta sig tiden att inte rusa igenom allt man håller på med utan kunna stanna upp. Jag har fått öva ganska hårt på detta. Om och om igen. Så lätt att rusa vidare och bli förblindad av mitt eget privilegium. Se tacksamhet och tillräcklighet i allt jag har, snarare än tvärt om.
Naturen hjälper ju mot allt sånt? Bara se det grymma i hur vår mat blir till och vinden som blåser. Solen på en kind. (Haha störs av mig själv att ens skriva detta lite präktiga men det är ju sant?)
13. Utan galghumor har vi bara galgen
Här kommer väl det krassa in igen. Lättast är väl att skratta åt sig själv så kommer resten av bara farten…
14. Du är inte ensam <3
Det kan lätt kännas så men vi börjar bli ganska många!
Jag märker det i responsen jag får på det här nyhetsbrevet, efter föreläsningar och Omställningsont i Malmö i veckan. Även om jag ofta känner mig som att jag är galen när det mesta är precis som vanligt, så är det en skillnad. Och varje person som visar det, som pratar om det och öppnar upp gör att jag orkar fortsätta. Så tack för det!
Hör av dig om du vill prata. Kom till Skavet vetja, online eller IRL. (Finns också på linkan)
Som vanligt vill jag gärna höra vad som hjälper er?
Ta hand om er
p&k
Isabelle
Insta: @isabellemcallister
Linkan: @isabellemcallister
Mejl: isabelle@isabelle.se
Det mesta: isabelle.se
Ses? Skavet
