#61 Polykris, metakris, existentiell risk, linjärt tänk och roten av allt?
Förstå krisernas väsen för att skapa förändring i grunden.
Hej på er!
Världen är kaos, och det känns som att galenskapen sprider sig. Det finns en besatthet av att antingen hylla saker som ESG och hållbarhet som "lösningen på allt" – eller tvärtom, att totalt avfärda det som "dött och meningslöst".
Samtidigt hörs röster som säger att vi måste vara positiva och hoppfulla, för annars blir det för mörkt och nihilistiskt. Jag fattar – när världen svajar vill vi hålla fast vid något. Men det kan bli som när man jagar någon som inte är intresserad – ju mer man trycker på, desto värre blir det. Kanske är det dags att backa lite, zooma ut och tänka större.
Vi fastnar gång på gång i samma tänkesätt. Vi ser motsättningar där det egentligen bara är olika sidor av samma mynt. Det spelar ingen roll om vi är optimistiska eller pessimistiska om det handlar om samma grundproblem, då står vi ändå bara där och skriker på varandra i onödan. Trump, grön teknik, eller ESG – utan om att försöka förstå varför vi hamnat här från första början, kommer vi inte kunna göra mer än att skrika oss hesa!
Och det i sin tur är inte att ge upp, utan om att bredda samtalet och våga fråga varför – på riktigt! För att göra det behöver vi försöka förstå dilemmat vi befinner oss i.
Olika delar av kriser vi ser nu
Polykris- hur de hänger ihop
Metakris - det bakomliggande, varför de blir som det blir.
Predikament, dilemman, elaka (wicked) problem kontra linjärt tänkande
Existentiell risk, overshoot av jordens ekologiska kapacitet.
Varför istället för hur.
Polykris
Många av de problem vi ser idag är tätt sammankopplade, ett fenomen som kallas polykris. Det innebär att olika kriser inte bara existerar samtidigt, utan också förstärker varandra på komplexa och ofta oförutsägbara sätt. Helheten blir alltså "större" – och farligare – än summan av delarna.
Varför är detta viktigt att förstå? För att en lösning på ett problem ofta riskerar att skapa nya problem någon annanstans. Klimatnödläget fungerar som ett slags förstärkande lager över de andra kriserna och driver på komplexiteten ytterligare.
Begreppet polykris har flera olika definitioner, men kanske är rapporten från Cascade Institute den mest klargörande:
Polykris är en kombination av tre eller fler sammanlänkade systemiska risker som kan orsaka en kaskad av okontrollerbara händelser och leda till att jordens naturliga och sociala system kollapsar, vilket oåterkalleligt försämrar mänsklighetens framtidsutsikter.
Ett exempel på hur ett problem inte kan lösas isolerat eftersom det är inbäddat i ett större nätverk av sammanlänkade problem:
Klimatförändringar påverkar livsmedelsproduktionen → vilket driver politisk instabilitet → som skapar migrationskriser → som i sin tur förvärrar sociala och ekonomiska spänningar globalt.
Mer om polykrisen:
World economic forum har skrivit utförligt om detta och producerat en filmintervju med ekonomen Adam Tooze (ifäd ovan ca 7min lång) . Även om han delvis håller sig inom ett business as usual ekonomiskt tänkande, ger han värdefulla insikter. På deras webbplats finns en interaktiv sida där du kan utforska hur olika kriser och risker hänger samman.
Deras senaste riskrapport för 2025 inkluderar en karta som illustrerar hur dessa kopplingar ser ut vilket blir lite annat än att se den bilden t.v som brukar delas mest. Vi behöver både förstå riskerna och hur de hänger ihop.
Polycrisis.org är en annan resurs som samlar artiklar, idéer och interaktiva kartor för att fördjupa förståelsen av fenomenet.
Metakrisen – varför gör vi som vi gör?
Om polykrisen beskriver den övergripande, sammanlänkade krisen, kan metakrisen förstås som en meningskris. Den handlar om att ifrågasätta våra grundläggande system, värderingar och sätt att leva. Det handlar om hur vi uppfattar, förstår och agerar i en värld präglad av sammanlänkade och accelererande risker.
Utan en sådan omvärdering kommer vi aldrig att uppnå den djupgående samhällsomvandling som krävs för att möta dagens komplexa utmaningar.
Att navigera metakrisen innebär:
Att förändra våra djuprotade sociala strukturer.
Att omdefiniera vår syn på framgång, utveckling och mänsklighetens roll i världen.
Så, vad är egentligen värt att kämpa och förändras för? Vad ger mening?
Mer om metakrisen:
Videon ovan med Daniel Schmachtenberger är toppen – om ni inte redan har sett den, gör det!
Skillnad polykris vs metakris:
Linjära kontra elaka problem är ett sk predikament.
Vi är vana vid att hantera problem med en tydlig början och ett slut. Men när vi tänker så om dagens komplexa utmaningar riskerar vi att göra trasslet ännu större. Därför behöver vi lyfta blicken och förstå helheten – tänka igenom och navigera det större sammanhanget. Helt enkelt ett annat slags angreppsätt.
Ett så kallat elakt problem eller wicked problem har inga enkla lösningar. Istället handlar det om att ständigt balansera och hantera flera saker samtidigt: bromsa och gasa, satsa och börja om. Att tro att “vi investerar xxx i grön betong och är klara” räcker inte. Det kan både vara sant att vi ska satsa på det, men kanske är det ännu bättre att prata om byggnadsvård och återanvändning. Men tex. grön betong kommer aldrig vara en lösning i sig själv, eftersom då måste problemet vara lösbart i grunden. Därför luras vi av att prata om lösningar.
Elaka problem innebär sk predikament - en hal jävla ål!
Predikament betyder knipa, svårighet, olägenhet, dilemma, förlägenhet alltså ett tillstånd som är något slags mellantillstånd.
Det svåraste för många av oss – särskilt de som är vana att ta tag i saker och "lösa" problem – är att släppa tanken på att vi kan fixa detta.
För vi vill verkligen rädda världen, göra rätt, lösa klimatkrisen och den bredare civilisationskrisen. Men sanningen är att detta inte är ett problem som kan lösas. Det är istället ett dilemma – något vi måste möta och hantera, snarare än eliminera. Att acceptera detta är som en sorts sorg, en död för idén om kontroll. Men det är också början på att hitta nya sätt att leva
och svara på det som händer.
-
Andrew Boyd i boken I want a better catastrophe
Existentiell risk - overshoot
Ett annat viktigt område att hålla koll på är forskningen om existentiell risk. Domedagsscenarier har funnits i alla tider, men nu när vi har överskridit flera av planetens gränser och lever i det som kallas overshoot (läs mer om när jag skrivit om det och Limits to Growth här) pekar mycket på att vi inte kan upprätthålla vår civilisation i dess nuvarande form.
Det här är särskilt intressant eftersom forskningsfältet kring existentiell risk från början verka ha definierat (något Nick Bostrom, Oxford, 2002 sen försökte korrigera) som allt som hindrar mänskligheten från att nå teknologisk mognad. Det innebär en nivå där vi maximerar ekonomisk produktivitet och kontrollerar naturen helt och hållet.
I det här techno-utopiska perspektivet föreställs en framtid där vi:
Utnyttjar energin från stjärnor.
Styr naturens processer på en omfattande skala, på våra premisser.
Ser teknik som lösningen på alla problem, utan att räkna med vad det kostar oss och planeten.
Den existentiella risken med det synsättet handlar alltså inte om vår överlevnad som art, utan om risken att vi kan misslyckas med att uppnå full kontroll över ALLT annat – naturen, tekniken och resurserna.
MINDBLOWN!
Vilket enormt storhetsvansinne! Men det är kanske också en förklaring till hur BAU mest bara fortsätter eftersom det techno-utopiska perspektivet ser detta som det ultimata målet?
Den verkliga risken är väl att vi försöker dominera naturen, snarare än att lära oss leva i balans med den?
🎧 Detta ovan är vad jag tog med mig från Nate Hagens intervju med Luke Kemp. Du hittar den här på Spotify.
En existentiell risk kan man också dela upp i olika delar för att se hur allvarlig en kris blir:
Hotet, sårbarheten, exponeringen och responsen.
Hotet är själva faran, som en tsunami eller en skogsbrand, och dess styrka.
Sårbarheten handlar om din förmåga att hantera hotet, till exempel om det finns infrastruktur eller resurser som kan stå emot det.
Exponeringen är om du befinner dig på en plats där hotet faktiskt kan påverka dig.
Responsen avgör hur många som drabbas eller skadas, beroende på hur snabbt och effektivt man agerar.
Ett intressant exempel är skogsbränderna i Los Angeles. Hotet – klimatförändringar och extrem torka – har byggts upp under lång tid och blivit allt värre. Många tror att vi kan lösa det med mer vatten eller fler brandmän, men är det verkligen så enkelt? Är vi verkligen så mäktiga att vi kan kontrollera naturen helt? Sårbarheten ligger kanske i den övertygelsen – att vi tror att vi kan hantera allt, trots att vi kanske inte kan.
Exponeringen i LA är tydlig – det är en tätbefolkad region mitt i en riskzon. Men oväntade platser kan också drabbas. Orkanerna som slog till i Floridas bergstrakter visade att ingen plats är helt säker. Det området sågs till och med som en "klimatparadis" dit människor flyttade för att undvika naturkatastrofer – ändå blev det hårt drabbat.
Responsen däremot var imponerande. Med tanke på omfattningen av förödelsen borde många fler människor ha dött. Men här fokuserar vi ofta bara på mänskliga liv – vi räknar inte förlusten av djur, insekter, skog och växtlighet, som också är en del av ekosystemet och bär på sin egen form av sårbarhet.
Lokalt beslutsfattande och samarbete funkar bäst i kris!
Ett annat perspektiv från Luke Kemp i avsnittet jag tipsade om ovan, är att människor under känsla av hot tenderar att söka sig till "starka", ofta manliga auktoritära ledare. Dessa ledare, när de själva blir rädda, försöker stärka sin kontroll genom att i sin tur centralisera makten till en liten elitgrupp och sparka neråt (känns igen?).
Samtidigt visar forskning att detta är raka motsatsen till vad som fungerar bäst. I faktiska kriser reagerar människor sällan med panik. Istället organiserar de sig lokalt med altruism och kreativitet – bygger skydd, delar resurser och stöttar varandra. Det är just detta lokala beslutsfattande och samarbete som fungerar bäst i oroliga tider!
Frihet
– ett ord med många lager
Ganska ofta tjatar jag om vikten av att definiera ord som vi slänger oss med. I en tid av förändring kommer dessa ord betyda olika saker för olika människor, särskilt i relation till en ny samtid. Frihet är ett av dessa ord – ett begrepp som ofta används av business as usual-världen som argument mot förändring.
Historieprofessorn Timothy Snyder från Yale har nyligen släppt boken “On Freedom” (adlibris), där han försöker gå till botten med begreppet. Frihet beskrivs där som kärnan i våra värderingar, något som andra värderingar kretsar kring. Snyder föreslår att riktig frihet inte bara handlar om frånvaro av hinder, utan om möjligheten att delta, påverka och blomstra – något som kräver kollektiva insatser och gemensamma resurser.
Vi behöver prata mer om freedom to än freedom from:
Du kan vara fri från förtryck, men utan resurser, utbildning eller hälsa är du inte fri att realisera dina möjligheter.
Om vi bara betonar frihet från reglering och statlig intervention, skapas ofta större ojämlikhet. De med makt och resurser får mer handlingsutrymme, medan andra lämnas utan stöd.
Frihet från-perspektivet fokuserar på individens autonomi, men glömmer att frihet också är beroende av fungerande institutioner som utbildning, sjukvård och rättvisa.
Frihet handlar också om att vara oförutsägbar och töjbar, att inte behöva vara fast i gamla spår, förutfattade meningar och fack!
Vi verkar också ha förlorat insikten om att vi är en del av ett ekosystem – inte kungar över allt annat. I nästa steg: om vi avhumaniserar andra, blir vi själva ofria. Empati är nyckeln till frihet.
Sammanfattning av “freedom to”:
Frihet handlar inte bara om att göra vad du vill, utan om att förstå hur du är sammanflätad med världen. Utan den insikten riskerar vi att fastna i en isolerad bild av frihet, som i grunden begränsar oss eftersom den ignorerar hur vår frihet både beror på och påverkar andra. Frihet kräver både självinsikt och en förståelse för det kollektiva.
Se och läs vidare:
📺 Youtubeklipp med Snyder där han pratar 5 minuter om freedom
📺 Avskyr att länka till X men men Snyder gjorde ett grymt snack i Davos häromdagen om Freedom som är värt att se - med bra frågestund efter.(tipstack Maya Rebermark)
📺 George Mobiot drar i detta klipp (Instagram) ut (lite långsamt men håll ut) tesen att vi måste släppa tanken "om bara republikanerna inte vann, om Trump inte fanns". Han argumenterar för att problemet ligger i att systemet är trasigt i grunden och det är där vi behöver jobba, inte på ytan.
📺 Ezra Klein har också en intressant analys av samtidens situation, särskilt det som händer i USA just nu. Hans korta video och artikel via NYT Opinion (gåvolänk) är väl värda att kolla in. En kort summering är även här ett förändrat förhållningssätt:
”Att det har skett en övergång inte bara av presidenter, utan av hela det politiska systemets regler och normer. Tidigare handlade presidentens roll om att upprätthålla inte bara konstitutionen utan även de informella normerna och värderingarna som stöttar systemet. Men nu ser vi en ny era där presidentskapet snarare definieras av vad man kan komma undan med, snarare än av respekt för systemets grunder.”
Summan av dagens nyhetsbrev handlar väl då igen om att vi behöver navigera istället för att lösa. Hitta ett annorlunda förhållningssätt till livet, världen och samtiden?
Att ställa "varför" många gånger är ett sätt att gå bortom ytan och utmana våra antaganden. Det kräver mod att ifrågasätta det vi tar för givet och uthållighet att fortsätta tills vi når roten av problemet. Verklig förändring och förståelse bara är möjlig när vi ser hela bilden och inte fastnar vid kortsiktiga, invanda lösningar.
P&K
Isabelle
Polykris, metakris och radikala framtider – hur kan vi navigera allt detta? Det är precis vad jag föreläser och håller workshops om! Jag har fortfarande några få lediga datum kvar i vår och kommer gärna till er för att se om vi kan bena ut samtiden tillsammans!
Obs! i en tidigare version som skickades ut - råkade jag skriva att Nick Boström stod bakom tech optimismen inom forskningen om existentiell risk när han snarare var den som försökte just motverka den! My bad! Det smögs sig in ett av Nick när det skulle vara tvärt om men har ändrat det nu!
Fantastiskt väl formulerat!