#36 Bra, dåligt eller kanske bara annorlunda?
Är det kanske ändå resan och inte målet som är det viktiga? Och det är ok att göra fel om man hela tiden vill utvecklas.
Denna vecka:
Vara i det obehagliga i att kanske ha fel…
… och förhoppningsvis lära sig något av det
När vi lär oss av resan så skapar vi mer mening i det vi landar i?
Bröd. Börja baka bara!
Hade Darwin fel? Survival av de samarbetande är det som gäller.
Ojämlikhet skapar kollaps och våldsam oro i samhällen enligt historisk forkning och matematiska uträkningar.
Hej på er!
Något jag försöker jobba på är att vara i det obehagliga. Att lyssna om jag får kritik, att inte direkt gå i någon slags försvarsställning utan lyfta blicken, låta det landa och tänka lite: Är det jag eller den andra? Är det något perspektiv som jag missat? Har kritiken en poäng? Är jag personligt delaktig eller gör jag det pga att är del av ett system där jag kallas till att agera på ett visst sätt (och vad innebär det)? Vad kan jag lära mig av situationen? Hur kan jag kanske nästa gång göra det annorlunda för att bredda perspektiven. Det här låter ju klokt och bra - ska inte säga att jag lyckas varje gång, långt ifrån, ofta kommer jag på långt senare att jag borde ha tänkt så, men det är något med att ändå ha det i bakhuvudet.
Just nu så fastnar nämligen många samtal i rätt eller fel. I någon slags skam om att inte vara bra. Men vad är rätt, fel eller bra? Vissa saker kanske bara ÄR annorlunda och måste utforskas. Allt det här kan låta flummigt men enligt våra klimatmål och vetenskapen så måste vi förändra oss för att ha en chans till överlevnad. Lägg sedan på alla metkriser så förändras världen globalt i rasande takt. Då måste vi erkänna att sätt som vi tidigare har tagit för givna, inte kommer vara så längre. Om vi ska värdera oss själva i hur bra eller dåliga vi då är så kommer vi bli galna eller inte komma någonvart. (Men kanske måste särskilja på vem jag är och vad jag gör?)
Ok, nu kommer jag till själva poängen (kanske) är det hur vi gör själva resan som är grejen?
Häromveckan så var jag i ett samtal där något förklarade hur någon kompis hade köpt en 5 kassar fulla med secondhandkläder, en annan som var med påpekade då att “det finns en rapport där man ser att folk som köper mycket secondhand handlar också mycket nytt - konsumtionen är problemet” och en tredje blev då arg och sa - sådär säger vi inte till folk som handlar massor på Shein, om vi ska vara hårda mot folk som gör nått så vill jag inte ens försöka.
Har tänkt mycket på det där sedan dess.
Och jag har nu kommit fram till var skon klämmer, för mig iallafall. Det är att det är vägen dit som spelar roll tillsammans med själva resultatet. Eller snarare ha rätt riktning och tydlig målbild, om var vi behöver landa. Jag menar att många byter ut en grej mot en grön, har lite förstått att det är bra men pratar inte så mycket om det, utforskar det inte på djupet, ställer det inte perspektiv till annat, pratar inte med en vän som kanske är mer kunnig. Utan man gör en liten förändring och sedan ska det vara bra så. Man vet redan bäst på något sätt. (Något jag upplever blir så mer med åren - att det är extra skamligt att inte ha koll, för med åren borde jag kunna allt).
Skillnaden är alltså att säga - jag köpte såhär mycket på secondhand så nu är jag “bra” “hemma” “har mitt på det torra”, snarare än att utforska resan i tex: - Jag tyckte att det var äckligt att handla på secondhand innan, nu testade jag något nytt. Varför handlar jag så mycket? Vad är det jag egentligen kanske behöver - ersätter det med? Är second hand det bästa alternativet osv.
Vi behöver försöka bena i de större frågorna. Om man då inte gör alla rätt så blir det inte ett lika hårt slag eftersom man verkligen har försökt och är öppen för att det finns mer att lära. En stor skillnad. Men också jobbigare.
Och då landar vi i resan igen, tillfredsställelsen när man lär sig att se nyttan i det snarare än bara målet.
- När vi lär oss om hur saker är gjorda eller vem som har tillverkat något så blir vi ofta mer benägna att ta hand om det.
- Jag har börjat baka bröd och när jag i början svor för man ska hålla på och gulla med brödet i omgångar och det ska jäsa länge osv, har jag nu landat i att jag nästan gillar processen mer än själva ätandet av brödet.
- Förra året åkte jag och min familj till Paris med bil men vi pratar mest om de galna små tyska städerna vi upplevde på vägen än den storslagna huvudstaden.
- Tillväxt i samhället har varit ett medel för att nå mer välfärd men är nu målet i sig.
Att jag försöker ställa om både företag, privatliv och det jag jobbar för - gör inte mig till en bättre människa men jag mår bättre av att vara och arbeta i linje med mina värderingar. Resan och försökandet är grejen om man hela tiden tweakar och är öppen för sina egna tillkortakommanden. Att vi aldrig är färdiga.
Apropå det så delade jag den där ai Sora videon från förra nyhetsbrevet med min illustratörsvän Jens breakfastdesign Grönberg och han sa såhär när vi diskuterade vad som nu kommer att hända med ai’ns framfart och att fler och fler numera ser sig som “konstnärer som skapat bilder”:
“Ibland framställs det som som att ’att skapa bilden, eller filmen’ är ett besvär. Men det är ju ATT rita som är det roliga.. när bilden är klar, är det ju trist.
Här tycker jag också att han sätter fingret på något. Vi är så fast vi resultat att vi glömmer vägen. Jag fattar också att alla inte tycker om att rita, men gör vi det för att vi inte är nöjda med resultatet (jämför våra doodles med perfekta ai bilder eller typ Picasso) eller för att vi inte gillar känslan att lattja med en penna?
Och när folk sparkas i ai-ins framfart - så måste vi väl igen då fråga oss om det bakomliggande syftet. ÄR det för att maximera vinst för några få eller för att ha folk sysselsatta och skapa mening i livet?
Det fick mig att tänka på en podd-intervju med konstnären och allskaparen Cilla Ramnek. Där hon pratar om stil och skapa ett hem. Det gör man egentligen inte med pengar ju men det är som att våra samtida stilgurus främst köper sig en stil än att skapa den. Men kanske framförallt att vi har blandat ihop de två.
Vägen och målet. Innehållet och slutresultatet.
ÄR tröjan lika snygg när man vet att den förstör vår planet och är gjorda av slavar? Går det att särskilja de två eller urholkar det våra själar lite i taget?
Några länkar som fördjupar inledningen ovan:
🍞 Bröd: Underbar opinion piece “when the world around us stops making sense, I find comfort and clarity in bread”i NYT (gåvoartikel) om surdeg och hur den delats över hela världen. Med fina illustrationer.
👚 Apropå second hand så har det kommit ut en ny rapport “Why second hand is (currently) bad for sustainability”. Här är det ju igen problematiskt i att second hand så länge vi överproducerar och överkonsumerar inte gör någon större skillnad för att ändra systemen. Tex:
Man tror att ett köpt second hand-plagg skulle ersätta ett köpt nytt, men forskning visar att second hand är som glasyren på kakan - vi köper ytterligare 50% mer "i miljöns namn"
"Det nuvarande snabbmodesystemet överproducerar konstant mellan 15 och 45 miljarder osålda kläder varje år. Detta innebär att cirka 30 % av alla kläder som tillverkas i världen aldrig säljs" (tros vara ännu mer)
Många agerar som om donationer till second hand är en hållbar handling (ja kanske bättre än att slänga det i soporna) men studier visar att endast 10-30% säljs vidare som second hand-kläder.
Antalet köpta plagg per capita mellan 2000 och 2014 ökade med cirka 60% och konsumenter behåller kläder ungefär hälften så länge som de gjorde för 15 år sedan.
Innebär det här att du ska sluta köpa second hand? Nej! Vi måste använda det som redan finns på vår planet. Men vi behöver ockås tänka på våra inköp, val och garderob i stort.
Charles Darwin teorin i nytt ljus? Inte bara fittest som är grejen utan framförallt samarbete.
Jag var på en föreläsning där Houdinis Vd Eva Karlsson började ifrågasätta survival of the fittest - att vi har tävlat om att komma först och att Darwins teorier har blivit lite av en naturlag. Att vi skulle vara tävlande människor i grunden och att de starka vinner. Jag fortsatte gräva lite i detta och flera menar att Darwin var del av ett gäng elitistiska vita liberala män som också gillade oreglerad marknad och där hans teori passade in i de rådande samtalet! Här har man också kopplat på idéer som “tragedy of the commons” att vi skulle vara oförmögna att dela saker utan att någon roffar åt sig mer, men som alltså inte heller verkar stämma! Intressant text i Slate.com som fördjupar detta resonemang:
”På samma sätt antas kollektivt ägda utrymmen eller institutioner (som kommunala markförvaltningar eller kooperativ) ofta vara kortlivade eller ineffektiva, dömda att drabbas av "allmänningens tragedi" eftersom varje medlems medfödda egenintresse leder till överanvändning av kollektiva resurser - en tes som har motbevisats om och om igen (Scientific american) sedan den först formulerades av Garrett Hardin år 1968.”
Det här är extra viktigt att ha med oss när vi nu med alla kriser. Dels att vi är en del av ett större sammanhang naturen/det vi släpper ut här - påverkar någon annan stans där / kretslopp / ekosystem / allt ifrån bakterier till svampar som påverkar oss och vår miljö / som behöver dela på saker men att vi också behöver samarbeta för att få till en förändring Och då kanske också jobba emot idén om att vi hela tiden behöver tävla om saker. Som denna rapport skriver - Darwins teorier var till stor del briljanta men det är inte en enda sak han målar upp utan att samarbeta och delande av resurser också varit och är en stor del av vår evolution.
Ojämlikhet är det som får samhällen att kollapsa och är grunden till många stora världsliga historiska oroligheter.
Superintressant detta tycker jag - man kan se det både i romarrikets fall, eller uppkomsten av Us Civil war, inbördeskrig i Ryssland på 1800 talet osv. osv Spaningen är dock att vi börjar se det mer och mer runt om i världen. Att efter andra världskriget så har vi flyttat resursutvinnandet ännu mer till andra länder (global south) och tömt och tömt medan vi har blivit rikare. Plötsligt finns inte så mycket kvar ens här och samtidigt blir de med allra mest inkomst ännu rikare och detta skapar till slut oroligheter.
Den här texten är superbra på temat med massor av historiska referenser och länkar vidare “History's crisis detectives: Using math and data to reveal why societies collapse—and clues about the future” (phys.org):
“När ett samhälle som mest behöver sina ledare i regeringen och den offentliga förvaltningen att kliva fram och vända krisen, befinner det sig på sin svagaste punkt och är olämpligt för utmaningen. Detta är en av de främsta anledningarna till att så många historiska kriser förvandlas till stora katastrofer.”
Finanspolitiska rådet skriver i DN att vi saknar underlag och fakta om svenskarnas förmögenheter och att ökande kapitalinkomster har lett till större skillnader i samhället, vilket får omfattande följder oavsett hur man värderar dem:
”Man kan ha olika uppfattningar om hur allvarliga fördelningsproblemen är för samhället på sikt. Mycket talar dock för att det inte bara handlar om vad som är rättvist eller inte, utan också om samhällets funktionssätt. Större inkomstskillnader kan kopplas till andra samhällsproblem som ökande kriminalitet. Det finns också anledning att oroa sig för hur demokratin påverkas av den utveckling vi ser.”
Gillade denna podd på samma tema Paddy Loughman i podden Planet critical. säger typ:
“ Vi pratar om att civilisationen - det civiliserade är som ett tunt fint lager ovanpå det vilda och okultiverade - galenskapen under - men jag tänker att det snarare är tvärt om. Vi står på en ganska bra bas av samhörighet och enhet med naturen och annat som fick oss att utvecklas från första början men att det som nu håller ihop oss snarare är galenskapen “
Gillar den tanken!
Tack för denna vecka!
Ta hand om er!
Just ja, engagera dig i Klimatklubben vetja! Sådant bra gäng och vi söker nya styrelsemedlemmar!
p&k
Isabelle
Som vanligt - svara på detta mejl om ni vill! Eller hör av er på annat sätt - älskar det!
Hej och tack för ännu ett bra utskick!
Tycker det är intressant med att köpa second hand, för ja som du skriver så är en del av det problematiskt. Att jag kan köpa inredning eller kläder i andra hand, föresätter ett system där människor före mig köpt sakerna i första hand. Så egentligen gynnas även jag av överkonsumtionen. Men något som jag funderat på ett tag är, och detta kanske är helt subjektivt och stämmer bara in på mig, men second hand ger mig så mycket mer glädje än att köpa nyproducerat. Jag kan nästan föreställa mig min hjärna på en röntgen-bild, där en second hand-köpt pryl ger så mycket mer dopamin och må bra känslor, än om jag skulle köpa en liknande pryl från MIO/IKEA/Rusta. Jag blir liksom nästan hög (haha) av tanken att materialet är bättre, priset är oftast även bättre men framför allt, för mig som älskar inredning, vet att prylen inte massproduceras i mängder och att jag då har en mer unik inredning än många andra. Jag tycker det är så otroligt tråkigt att komma hem till personer och det tar mig cirka 2 minuter att förstå hemmet (och kanske även i viss mån personen som bor där?). Jag kan snabbt se vart prylarna kan vara (eller sannolikt är) köpa ifrån; ellos, hm home, rusta, desenio, ikea. Jag vet inte riktigt vad personerna vill säga med sin inredning, men i mina ögon blir det bara basic. Och ingen vill väl vara basic när man lagt mycket pengar på inredningen?
Jag älskar mitt second hand-fyllda, lite knasiga hem. Jag minns exakt vart jag köpte prylen, oftast vad den kostade, men ibland också jakten innan jag fyndade och vem jag var med. Det är så mycket som är knutet till mitt second hand köp och det ruset varar sååå mycket längre än den massproducerad prylen som inhandlades på en stor, opersonlig varumärkeskedja. Så jag vill ändå säga hurra för second hand! Hurra för knasiga, coola, personliga hem. Hurra för udda klädstilar! Mindre följa strömmen och mer crazy!