#34 Omställningen måste vara attraktiv

- men om den inte är det då?

När mina barn var små försökte jag hålla mig ajour med diverse uppfostransidéer. Det snackades om att alla år av att säga “va duktig du är, vilken fin teckning, bra att ni vann” inte såg barnen eller gav dem självkänsla utan bara byggde självförtroende kopplat till prestation. Hur det skapade “duktiga flickor™️” en sådan som jag kände igen mig i och absolut inte ville föra vidare. Istället skulle man prata om hur det kändes när man skapade den där teckningen, var det roligt på matchen? så bra att du försökte på provet! Rimligt kan jag väl tycka egentligen att inte bara fokusera på duktighet utan även ett inre liv.

Men, ja ni hörde väl ett men komma? När mina barn sen var tillräckligt stora att börja hjälpa till hemma på riktigt så fick jag alltid tillbaka - “jag känner inte riktigt att det är roligt att diska, vet inte om jag är känslomässigt redo att dammsuga, jag känner inte för att gå och handla på Ica.

“ GÖR DET BARA - LIVET ÄR INTE ALLTID ROLIGT”

Well, jag kanske har väldigt inkännande barn men det är ju det där med balansen. Senaste tiden har det dock fått mig att tänka att det kanske inte bara är mitt fel utan även vår samtid? Som hela tiden, först och främst, ska utgå från maximerandet av individen. av vad JAG vill, tycker, känner, behöver och inte kollektivet eller någon annan. Att vi allmänt också är PR - paketerings - koncept - skadade, att om idéer inte kommer som en fin give away påse, inslagen i tjusiga band och med en perfekt hisspitch så ser vi ingen anledning till att göra det. Eller kanske snarare vi förstår det sämre om det inte kommer snabbt, lättillgängligt, lättsmält och levererat som ett litet rus i formen av ett tiktok klipp. Jag läste om att vissa SoMe reklamer ska vara glada om de får 3,6 sekunders tittning, jag vet själv inte hur många serier jag stängt av efter ett par minuter för att jag inte fått feeling.

Nästan varje dag frågar människor mig vad de kan förändra för att leva mer klimatsmart och när jag säger förändra hur du reser, ät mycket mindre kött, shoppa på ett annat sätt, engagera dig - så nickar alla men efter ett par minuter säger de igen:
“Men jag tycker liksom det är så svårt att veta vad man ska göra”
Varje gång! Ja, svårt för att förändras är jobbigt. Så då undviker vi det.

Vi står inför oerhörda utmaningar, en planet i brand, overshoot och mycket som är i gungning men vi ska på något sätt paketera det som att det är attraktivt?
Varför då? Tänk om den inte är det då?

Vi kanske bara måste kavla upp ärmarna och börja jobba? Förbereda oss på att det lär bli slitigt?

---

"Vi har socialt konstruerat oss själva på samma sätt som vi har geokonstruerat planeten", säger Joseph Merz, huvudförfattare till en ny rapport som föreslår att klimatkollapsen är ett symptom på ekologisk skuld (overshoot), som i sin tur orsakas av avsiktlig exploatering av mänskligt beteende.

Beteendekris i botten av klimatkrisen -
(72 miljoner datapunkter vet annonsföretag om dig redan när du är 13)

Har tänkt på den här texten i över en vecka nu och kan inte släppa den eftersom jag tycker att den är så on point. Också med tanke på det jag skrev ovan. Den bygger på en rapport som vill lyfta grundorsaken till våra kriser - konsumtion, skräp och befolkning och som pratar om vikten att se till våra beteenden och hur de behöver ändras. Men kanske främst om hur vårt beteende manipuleras genom marknadskrafter (låter ju väldigt konspirationsteoretiskt men makes sense) ur rapporten:

”Plötsligt avgjordes marknadsföringens effektivitet inte längre av dess förmåga att "öka medvetenheten" eller skörda befintlig efterfrågan, utan av dess förmåga att fördjupa och diversifiera de behov och önskemål som kunde tillgodoses genom personlig konsumtion. Detta paradigmskifte innebar att företagens tillväxt inte längre begränsades av människors rent biologiska behov, utan istället kunde frigöras genom att ge större mening åt ett i princip oändligt antal marknadsföringserbjudanden.

I denna sköna nya värld av okontrollerad företagstillväxt marknadsförde multinationella företag inte längre hygienisk tandkräm, utan en självförtroendeboost med mintsmak - ett underhållsköp var plötsligt något som kunde få dig att känna dig mer attraktiv. Bilar såldes inte längre utifrån sin funktionella överlägsenhet (dvs. utrymme, hastighet, komfort, pris), utan utifrån vad de antydde om dig som person (dvs. status, sexighet, rebelliskhet, äventyrslust).

I en tid som genomsyras av varumärken och marknadsföring har konsumtionen blivit mindre avspeglande våra fysiska behov och mer avspeglande vår skenande psykologi. Vi kan till exempel köpa för att bli på bättre humör, förstärka vår identitet eller höja vår sociala status över andra. “

Det här är ingen direkt nyhet, men bra att ha i bakhuvudet! Om vi då lägger på den nya tekniken som spårar oss och våra beteenden:

”I USA spåras och delas användarnas personuppgifter på nätet 294 miljarder gånger varje dag (för en genomsnittlig amerikan är det 747 gånger per dag). I Europa är motsvarande siffra 197 miljarder gånger (bara Google delar personuppgifter om sina tyska användare 19,6 miljoner gånger per minut). Sammanlagt blir det 178 biljoner gånger per år. Allt detta leder till otroligt detaljerade uppgifter om enskilda användares beteenden och preferenser. En rapport från 2017 visade att när ett amerikanskt barn fyller 13 år har annonsteknikföretag i genomsnitt 72 miljoner datapunkter om det barnet.”

Om vi sen lägger på ca 674 miljarder DOLLAR på marknadsföring globalt varje år, att de flesta smarta kreativa, designers, reklamare och påhittare men också beteendevetare inte jobbar i kultursektorn eller som psykologer utan hjälper denna maskin att sälja mer prylar. Verkar kanske inte som att någon vet hur många reklambudskap vi nås av per dag men vi kan nog alla hålla med om att det är ganska många. Plus lite lobbyism på det hela också - så har vi en väldigt smooth maskin som på något sätt gör allt i sin makt, från många olika håll, att få oss att i grunden förstöra vår planet.

Det är ju därför det är så viktigt att inte bara hitta på nya prylar och teknik utan också se till vårt grundbeteenden.

---

Tunnelseende är vi allihopa

Gör det individuella också kanske att vi fastnar i silon? Samtal i silon som inte ställs i större bredare perspektiv förlorar betydelse och tyngd men vi fortsätter ändå med dem istället för att ifrågasätta oss varför, för vem och i vilket sammanhang är detta både viktigt och relevant?

• Under pandemin jämfördes ständigt olika dödstal men de sattes sällan i relation till de normala dödssiffrorna eller hur man räknade (vilka slags dödsorsaker man räknar in i covid) i olika länder. Ganska svårt att jämföra då?

• Jag kanske är snabbast på 100 meter i min by i Dalarna. Det kan låta imponerande men om jag sen säger att alla andra som bor där är över 85 år gamla och halta så känns ju inte den bedriften särskilt mäktig…
  
  Kontext och sammanhang är viktigare än någonsin men också kanske mer förvirrande än tidigare eftersom att allt är i gungning?
  
  

Några exempel på missad helhet/större kontext:

1. Ekonomibyrån i SVT sänder ett avsnitt om “Vad är chefen värd”

- “Vanliga människor har mindre pengar men Vd:arna och de rikas löner ökar - är det rimligt ska premissen vara enligt programavsnittstexten”. Man kommer fram till att det faktiskt är rimligt för att lönerna ligger på hög nivå eftersom företagen är värda otroligt mycket pengar och då står det mycket på spel. En liten jämförelse görs med att på 70-talet var en industri VDs lön motsvarande 9 industriarbetares löner och nu är det istället 69 löner! Men jämförelsen slutar sen där.

Ingen tar egentligen upp själva grundpremissen - ÄR någon verkligen värd 23 miljoner i årslön? Vad är en sjuksköterska värd, någon som räddar liv - är inte det ansvarsfullt om vi då pratar ansvar? Vad ska vi ha pengarna till? Hur blev det ett sådant här hopp i löneökning för chefer vad gjorde det möjligt? Hur blev vi fartblinda? Hur har de här lönerna kunna öka så mycket och vem har fått ta stryk på vägen? H&M utnyttjar fortfarande sina arbetare på många sätt, miljön förstörs, planeten går under är man fortfarande värd att vara en av Sveriges rikaste familjer då?. Vi betalar inte det som det verkligen kostar i butik. Klyftorna ökar.

Vi kan inte bara jämföra löner i en liten bubbla - vi måste ställa det i relation till allt annat?

2. Optimismens kraft - eller bara paketerad PR?

- fastnade på ett inlägg på Linkan av Per Schlingmann om ett nytt poddavsnitt han gjort med Kjell A Nordström. Inläggen och podden om optimism representerar för mig, hur vi paketerar och presenterar en klatschig idé snarare än att egentligen vilja förändra något och ta det vidare. I texten står det:

”På senare tid pratar allt fler om Urgent Optimism och med det menas hur viktigt optimism är för att hantera klimatomställningen och andra stora utmaningar. Här rekommenderas Jane McGonigal och Hannah Ritchie, se länkar nedan. Ritchie är aktuell med boken "Not the End of the World" i vilken hon menar att vi kan bli den första generationen som lämnar en bättre värld efter oss - i kontrast till den pessimism som präglar stora delar av klimatrörelsen.

• Här finns det massor att gå in på som jag tycker är oerhört spännande men ska föröka hålla mig kort. Om “det är viktigt med optimism för att hantera klimatomställningen - i kontrast till den pessimism som präglar stor del av klimatrörelsen.” - då skulle jag vilja se exempel på bra optimism och dålig optimism/pessimism. Bra företag och dåliga, pessimistiska företag? Optimistiskt agerande eller pessimistiskt agerande. Om vi inte utgår från konkreta exempel hur vet vi då vad vi pratar om? Om klimatrörelsen lyfter fakta och oro är de då pessimister? Eller realister? Per skriver att vi måste vara “nyktra optimister” men vem är det då? Vad innebär det? Måste vi inte etablera en grund med tydliga exempel snarare än en känsla om att bra att vara optimist?

• Ett exempel som Per lyfter på en optimist är då Hanna Richties. Hon är del av Our World in data och hennes bok har fått en enorm genomslagskraft och publicitet (skrev om den tidigare). Samtidigt har hon har sedan dess bara fått mer och mer kritik av forskare och klimatvetare om att plocka russinen ur kakan samt att tweaka forskningen till någon slags fördel som inte riktigt stämmer. Läs tex här en genomgång av det hon lyfter debunked och ett poddavsnitt med Hannah och klimatjournalisten Rachel Doald.

  Jag frågade Per och han säger då att “ja, hon har fått kritik i sak men intressant är hennes optimistiska hållning i sig…” Men hur då?
  

  “Jag tycker det verkar trevligt att kunna flyga, fåglar gör ju det, jag känner mig optimistiskt rent allmänt så jag hoppar från taket men oj då min optimism var visst inte grundad i nått så jag slog ihjäl mig men bra ändå att jag var allmänt optimistisk?”

  • 220 år till klimatneutralitet genom eventuell ekonomisk frikoppling

    För att ytterligare en gång lyfta den gröna omställningens favoritord frikoppling mellan BNP och resurser/utsläpp så går ekonomen Thimote Paraquee igenom en analys av Hanna Richties påstående ur boken här samt mer om degrowth och skriver bla att om vi nu skulle se en liten frikoppling så måste den ställas i relation till att det skulle ta 220 år att nå klimatneutralitet! Jamen då kan vi sitta lugnt i båten ju!
    

• I slutklämmen så skriver han:

  “I en tid av dysterhet är det särskilt viktigt att vara optimistisk. Varför? För att det i förlängningen kommer att påverka utvecklingen. Vårt sätt att se på världen påverkar hur vi fattar beslut.”'

  Här skulle jag vilja påstå att om inte optimismen är grundad i något så är det livsfarligt med blind optimism eftersom precis som han säger vårt sätt att se världen påverkar hur vi fattar beslut. Vi kan inte gömma oss bakom påhittade ord, fakta eller önsketänkande. Och jag tror verkligen att vi behöver gå till botten med tydliga exempel och idéer om vad vi menar.

  
  

• Jag sökte vidare på Urgent optimism som inte handlade om att vara allmänt optimistiskt eller ej utan går ut på att utveckla tankemönster för att bättre kunna möta framtiden: Att lära sig att ingenting är fast eller hela tiden föränderligt, att lära sig kunna se vad vi ska vara oroliga för och vad vi ska vara glada för, spinna vidare på samt se att förändring är möjlig. Det i sig kan vara intressant och nyttigt tror jag.

Anledningen till att jag tycker att det är viktigt att lyfta den här texten är för att det är ett tydligt exempel på vilja sig framtidsspana men inte lyfta in den faktiska verkligheten vi numera står inför och på så sätt även cementera normer, tex att klimatrörelsen är pessimistisk vilket jag inte tycker stämmer. Jag ser inte alls hur det hjälper oss riktiga kliv framåt i den radikala förändring som behöver ske eller hur den ska gå till.

---

Inte hunnit lyssna men “overcoming toxic positivity” - senaste poddavsnitet av Adam Grant låter som min grej!

---

I en radikal framtid så behöver vi omvärdera våra värderingar och ordens mening - förstå nya sammanhang.

De exempel jag lyft ovan handlar väl egentligen om att något vi länge har tagit för givet inte längre har samma innebörd när omvärlden skiftar.
När vi inte delar samma “klassiska” sammanhang längre eller när dess innebörd inte längre har en gemensam historia så fladdrar omvärlden.

Jag tycker att den här texten av “MICHAEL SLABY - Pause and shift” satte ord på hur våra värderingar förskjuts i en tid när mycket är i gungning:

”I allt detta sökande efter mening och förståelse, och ett sammanhängande svar mitt i kollapsande sammanhang, blir distinktionerna mellan grupper, mellan idéer och mellan möjliga framtider mindre nyanserade och mindre öppna för verklig diskussion, utmaning och debatt. I en nollkontextkultur är varje konversation den första och hela berättelsen om en fråga. Det finns ingen historia, inget sammanhang, ingen erfarenhet och ingen visdom, vilket leder till att även möjligheten att upprätthålla relationer genom konflikter eller meningsskiljaktigheter minskar. Allt står på spel varje gång vi interagerar, och därför får varje interaktion en existentiell intensitet som gör verkligt, kreativt och öppet engagemang, liksom verklig nyfikenhet och öppenhet för nyheter och mångfald, nästan omöjligt. Och det tvingar oss att förenkla och extremifiera våra ståndpunkter (och därmed vår politik) just för att vi inte kan lita på att andra har de bästa avsikterna eller kommer ihåg tidigare samtal eller lutar sig mot gemensam historia eller ens överväger möjligheten att långsamt bygga upp ett argument eller trovärdighet eller relation, än mindre gemenskap, mening eller delat sammanhang över tid. Politik och konflikter och debatter som är mer extrema gör våra samhällen mindre sammanhängande, mindre produktiva och mindre säkra - vilket förvärrar känslan av divergens och existentiellt hot i en dysfunktionsspiral.

// Vi kan återuppbygga sammanhanget. Och genom att återskapa sammanhanget kan vi återskapa mening. Och att återuppbygga mening kan hjälpa oss att återta vår moraliska ställning. Och på samma sätt som vi bygger upp vår självkänsla genom att göra saker vi uppskattar, kan vi börja återuppbygga vår moraliska ställning genom handlingar som vi vet är bra för mänskligheten: dramatiskt vidga vår omtankekrets, bry oss om andra, skydda de utsatta, döda mindre.

Sammanhang och rättfärdigande blir enklare när våra handlingar är mer transparenta och våra motiv enklare. Men den kontextlöshet som vi alla brottas med gör det svårare för alla att förstå allt vi konfronteras med.”

Sista meningen; är det inte precis just det som blir så förvirrande just nu. Vissa är pessimister, andra är optimister, en tredje tror på green growth en fjärde är klimatförnekare en femte har slutat flyga men vågar inte prata med sina kompisar som flyger mer än någonsin, osv osv osv.

Jag träffar ganska få som tror på att det systemet vi lever i, som tänker att det gagnar dem eller att det kommer hålla men ingen vet riktigt hur vi hoppar av?

---

Tack för denna vecka!
Ta hand om er och era sammanhang!

p& k

Isabelle

---