#21 Super wicked polycrisis problem

Vill du vara en dick eller ej?

Isabelle McAllister

Aug 31, 2023

Hej på er!

Tänkte bara lyfta tre saker idag men de är matiga så häng med!

En slags podd kopplat till en flowchart som går igenom världens kriser men också den ambivalenta känslan i What the fuck is going on? och Can we do anything about it?
Är hålla hårt i våra värderingar en väg till att finna lugn i oroliga tider?
Ett otroligt försvarstal från en klimataktivist i rätten som får oss att förhoppningsvis hitta våra egna värderingar.

1. I want a better Catastrophe flowchart (och bok)

En flowchart är ju ett bra sätt att få en överblick på vad vi håller på med. Den här som Andrew Boyd har gjort som är baserad på hans senaste bok, är faktiskt helt fantastisk. Fångar ambivalensen, de olika delarna i att vi har en polycrisis. Blandar fakta och quotes från tänkare och forskare tillsammans med moraliska dilemman och känslor som att det är kört - vad spelar det för roll vad jag gör? Flowcharten går att lyssna på som en podd (med humor) och då förklarar lite mer än i texten, medan man följer tankebanan, vilket jag verkligen rekommenderar.

📚 Här hittar du boken.

Ett urval ur flowcharten:

Polycrisis - alla olika kriser som vi just nu upplever på planeten… food, water, health, biodiversity, democracy, imagination osv.. Det är inte bara en kris!

Tillsammans bildar alla problem ett wicked problem som beskrivs som svåra eller rent utav omöjligt att lösa. Det som är typiskt för ett ”wicked problem” är att det inte har någon tydlig definition, inget sluttillstånd eller slutmål, ingen mall eller checklista att följa, och har ofta mer än en förklaring. Klimatkrisen pga alla andra kriser samt påverkan från så många olika håll + kort om tid att lösa, blir ett super wicked problem.

Så är det då - The end of the world? Det beror väl på hur vi agerar och var vi befinner oss. “Vi” är på ett gemensamt hav men i olika båtar som påverkas olika. Olika tillfällen och på olika sätt.

Och vi måste “awake to our burdens” - vakna för vår bördor/axla vår tyngd/står upp för vårt ansvar/ - hur vi bäst översätter det vet jag inte riktigt men jag gillar det. Alla har vi saker vi bär på men det är som att det moderna livet har suddat ut det, vi ska aldrig ångra något, tycka att något är speciellt jobbigt eller ha motstånd. “Vi måste göra omställningen lustfylld” men kanske är den både allvarlig, en tyngd att bära och något att se fram emot?

Gillar även (nere till vänster) - vad vill du vara för ancestor - a dick eller not a dick? Ganska lätt svar?

Och detta som just nu är det som frustrerar mig mest. Att de framtider vi pratar mest om är någon slags utopi. Det kommer inte vara som nu med några små skillnader utan tittar vi vilken värld vi är på väg mot så är den helt annorlunda och som jag skrev för ett par veckor sedan - bara radikal.

Så hur förbereder vi oss på det mentalt och fysiskt? Vad behöver vi kunna, ha för skillz, för att vara redo - ha resiliens för att möta det vi kommer stöta på? Det vi ser just nu i tidningarna är ju bara toppen av ett berg (The Guardian). Vi behöver förbereda oss för både en transformation och en kollaps!

To thrive in our lifetimes — and not just survive — we need to transform our relationship with change, leaving behind rigidity and resistance in favor of a new nimbleness, a means of viewing more of what life throws at us as something to participate in, rather than fight.

2. Vi behöver sluta motstå förändring eftersom allt är i en ständig förändring.

I den här artikeln i NYT (gåvoartikel från mig så alla kan läsa) så har Brad Strulberg skrivit en essä från sin bok “Master of Change: How to Excel When Everything Is Changing — Including You,”

I texten nämns Allostas som enligt wiki är är “en feedbackmekanism i homeostasen, organismers strävan att uppnå balans”. Jag tolkar det som att även i obalanserade tillstånd så behöver vi/kroppen/systemen/ söka en ny slags balans som i grunden är obalanserad men blir ett nytt tillstånd. Jag antar förenklat att det blir som att om du bryter din högra hand som högerhänt, blir gipsad och då lär dig att skriva med vänster och på så sätt skapar ny balans.

Det här var nog det jag gillade mest med texten och dessa tankar:

Att vi behöver bli bättre på att veta vad vi står för. Vår moral och våra värderingar. För om vi har koll på dem så är det lättare att byta tankar och idéer eller snarare kanske - tillvägagångssätt. När vi väl bestämt oss för att utgå från vad forskningen säger är en riktlinje och vad som skadar planeten och andra, är det ett ganska enkelt val.
Det handlar inte längre om direkt vad jag vill utan det handlar om vem jag vill vara. (en dick eller ej?) Lösningarna på det kan ändras men grundidén/grundvärderingarna finns kvar.
Jag upplever att vi just har en sådan kris. Vilka är vi och vad står vi för? Som svenskar (vi har inte varit i krig på 200 år till Natomedlemskap, vi välkomnar främlingar till SD och angiveri osv) men också som individer - vi är lite konflikträdda och knegar på, unnar oss ibland för det var väl det kontraktet vi gick med på (jobba, tjäna pengar, konsumera) men nu står vi för jättemycket utsläpp och får inte åka till Thailand längre… Så vem är jag i allt det här kanske inte är frågan utan vem vill jag vara och vad vill jag stå för?

“Adopting an allostatic outlook acknowledges that the goal of mature adulthood is not to avoid, fight or try to control change, but rather to skillfully engage with it. It recognizes that after disorder, there is often no going back to the way things were — no one form of order, but many forms of reorder.”

Genom att se livet som en ständig flod av förändring så förväntar jag mig inte att livet är en rak linje utan snarare att det kommer att hända en massa saker jag inte kan kontrollera och då blir det lättare att ta sig ann dem. Är glaset fullt av oväntade saker eller halvfullt av saker jag redan vet?

“Via this shift, you come to view change and disorder not as something that happens to you but as something that you are working with, an ongoing dance between you and your environment. You stop fearing change, which is to say you stop fearing life.”

Det handlar inte om att släppa taget om all kontroll utan snarare öva på när allt detta händer, om jag gör mitt bästa, vad kan jag göra och vad kan jag släppa taget om (inte påverka)?

“Navigating this gulf requires equal parts ruggedness and flexibility. To be rugged is to be tough, determined and durable, to know your core values, what you stand for. To be flexible is to consciously respond to altered circumstances or conditions, to adapt and bend easily without breaking, to evolve, grow and even change your mind. Put these qualities together and the result is a gritty endurance, one that helps you maintain your strong core even in fragile moments. It allows you to step into allostasis’s cycle of order, disorder and reorder”

3. De flesta av oss har ett val

Apropå värderingar så var det något i denna slutplädering i rätten av klimataktivisten Tina Kronberg som berörde mig djupt. Jag tänker att vi alla är del av det där rättsväsendet i varje val vi gör och varje steg vi tar, på jobbet och hemma, när vi ser våra barn i ögonen men kanske ännu mer när vi ska möta vår egna blick i spegeln…

Lagen är inte tillräcklig.

För första gången på 20 år leder förändrad politik till ökade utsläpp, vilket innebär att vår regering bryter mot grundlagen som säger att: "Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer." De bryter bland annat även mot barnkonventionen, eftersom att de inte kan säkerställa att barnen skyddas från det våld en katastrof medför och inte heller säkerställa barnets överlevnad i en klimatkatastrof.

I nuläget finns ingen tydlig lag som skyddar människor från konsekvenserna av klimatkatastrofen: massmord, massmigration eller en kollapsad ekonomi.

Rättssystemet är bräckligt och skyddar just nu förövarna: politiker, makthavare och fossilindustrin - inte de som utsätts. Inte de som dör av hettan i USA, inte de som jagas ur sina hem av en av alla tusen skogsbränder som just nu slukar Kanada, inte heller Sveriges lantbrukare. Klimatkatastrofen är här, i Sverige. Nu. Och sannerligen skyddas inte alla de arter som endast kommer att bli ett minne blott.

Civilt motstånd bottnar i en moralisk fråga. Inte bara för mig, utan också för dig som sitter här och ska döma eller fria mig för mina handlingar. Vi är alla överens om att en klimatkollaps kommer att komma - ett riktigt klimathelevete - om vi inte stoppar utsläppen.

Jag vill be dig som är en del av rättssystemet fundera över vad din prioritet och ditt ansvar i din yrkesroll är, är det att till punkt och pricka följa lagarna så som de är utformade idag eller är det att upprätthålla de grundläggande mänskliga rättigheterna?
Jag hoppas innerligt att din prioritet är att säkra livsvillkoren för människan som art.

Det är nu det blir svårt för dig, jag förstår det, när det blir en moralisk fråga. Kanske känner du skam över att du faktiskt upprätthåller ett system som trasar sönder oss alla, förr eller senare. Kanske scannar du snabbt igenom hjärnan efter ett argument som stärker det du vill bekräfta: att du inte behöver göra något annorlunda än du har gjort fram till denna dag.

Skulle du välja att fria mig, är jag medveten om att det kan ge konsekvenser. Oavsett om du är åklagare, advokat, nämndeman eller domare är du precis som jag - människa. Vi är i den bemärkelsen inte ett dugg speciella. Det som gör oss speciella är att vi kan känna skam, som ofta kommer hand i hand med moraliska dilemman, som det här. Kanske bör vi känna mer skam för att det i sin tur ska förändra vårt beteende och hjälper oss att våga ta andra beslut än vi tidigare har gjort. Eller så kan vi våga gräva djupt och använda det som finns i våra icke så speciella kroppar av kött och blod: ansvarskänsla, ett samvete, vårt rättspatos och kärleken till barnen.

Den grupp du spenderar mycket tid med: familj, vänner, eller kollegor är också den grupp du jämför dig med utifrån de normer som är etablerade. I ett sammanhang kanske det är norm att snacka klimat, i andra inte. Normen säger också att klimataktivister döms efter en aktion. Men det behöver inte vara så. Vad som är vackert är att normer kan förskjutas och vi kan göra det tillsammans.

FN kom 2021 ut med en rapport kring risker som kan komma att stödja och främja klimaträttvisa. Rapporten kritiserar att stater använder rättssystemet mot klimataktivister samtidigt som se hänvisar till nödvändighet och proportionalitet i frågan om fängelsestraff för fredliga protester. Fängelsestraff för fredliga protester är aldrig proportionerligt, varken enligt FN eller Europakonventionen.

Allt fler domstolar friar klimataktivister på moraliska grunder. Precis som att det är av moraliska grunder på jag är här idag. Tre klimataktivister i Schweiz friades i juli. Nio Greenpeace-aktivister friades i år i Finland. Dessutom gick över 100 framstående advokater i Storbritannien i mars ut med att de inte kommer att döma fredliga klimataktivister.

Efter andra världskriget såg vi den berömda Nürnbergprocessen i Tyskland, där fastställdes det att alla har ett moraliskt ansvar och att de som lydde order från nazisterna ändå dömdes i efterhand. Jag tror att det kommer att ske framöver, när det kommer till frågan om klimatkatastrofen.

Om du känner att din prioritet är att följa lagboken, så som den är utformad idag, framför att skydda människans rätt till liv, så döm mig till fängelse - annars fria mig. Det kan komma med konsekvenser, men vi ska inte glömma att vi sitter i racerbåten mot klimathelevetet tillsammans. Hand i hand.

Att fortsätta följa lagen är också att ta ställning. Desto längre vi håller ohållbara lagar om ryggen, desto värre blir kollapsen. För mig, för dig och för människor du älskar.

Ge unga hopp, ge dem en chans att tro på rättssystemet, på framtiden och ge dig själv en chans att gå först - våga fria mig.

Tack.

(FYI Jag känner inte Tina men man kan stötta henne i aktivismen Swish: 0763466934)